Washed Out
Purple Noon
Sub Pop/Playground
* * *
Atlantabaserade Ernest Greene är producent, låtskrivare och multiinstrumentalist – allt i ett. Bakom sig har han tre kritikerrosade album under namnet Washed Out. Fjärde plattan ’Purple Noon’ sägs vara hans mest publiktillgängliga hittills. I mina öron låter han som en effektiv mix av Everything But The Girl och Phil Collins.
Låten “Face Up” skulle faktiskt kunna vara lånad rakt av från Phil Collins, en mjukare variant av ”In The Air Tonight”. Hela atmosfären, ekopålägget, synten som ger diffusa melodistötar, en basfigur lika melodislingrande och en avlägsen gitarr.
Och varför inte?! Phil Collins är en skicklig musiker, och nu när han inte längre är så produktiv, känns det helt ok att någon annan försöker bli kronpretendent, även om Ernest Greene har en del kvar – framförallt av skärpa – för att hota Collins. Snarare kommer väl Collins streams öka i antal tack vare ’Purple Noon’.
Det Greene förbisett är att avmätt upprepning i längden tenderar att skapa ofokus. Han förlitar sig för mycket på att lyssnaren ska ha överseende med det lite loja i melodierna, det lite slöa tempot. Men känslan av ett påträngande ointresse gnager sig allt starkare för varje spår som går och som väcker undran om att det var samma låt som nyss.
Han är alltså lite för smart för sitt eget bästa. Pop låter sig inte enkelt göras som att det vore algoritmbaserad musik. Och Phil Collins hade insikt nog att blanda in lite farlighet i musiken, ett giftigt stänk av rock, något som Eldorado-pojkarna Alinge och Wretlind inte låtsades om när de en gång gjorde honom till husartist i sitt epokgörande radioprogram.
Oavsett Greene har ambitionen att matcha Collins eller inte, så blir hans fjärde album snabbt bara snygg bakgrundsmusik.
Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 9-2020 /c MatsLundgren.se