Tracey Thorn
Record
Unmade Road/Caroline
* * * *
Personligt nära, utan att vara insmickrande.
Hur många klarar av det idag då hela världen består av flirtar med topplistan?!
Inledande “Queen” kunde ha varit en låt med Annie Lennox. Samma melodiska sug och emotionella direkthet. Skillnaden är Tracys djupare och mjukare röst, som också gör låten till hennes egen.
Efterföljande ”Air” låter som en version av Tomas Dolbys ”The Flat Earth”. Lägg dem bredvid varandra, och dra ingen annan slutsats än att Dolby var där först.
Det gör dock inte låten sämre. Dolby fann ett tonläge som kan fyllas med allehanda textvariationer och kompletterande melodikrokar – alla sannolikt lika lyckade.
Tro nu inte att resten av plattan är variationer av andras låtar, eller ens lika inspirerat kraftfulla. Det vore kanske att begära för mycket.
’Record’ är lite ojämn i det att det övriga materialet inte har ett lika direkt tilltal melodiskt. Kanske också att man lånar lite för mycket av musikaliska instick i arrangemangen, basen blir emellanåt lite för ”discolik” även om kompgitarren kan låta lite Clash och beatet Sly’n’Robbie i händerna på Bill Laswell.
Några låtar har blivit lite för långa och skulle tjänat på en bättre stringens. Däremot stör det mindre att arrangemangen lånat uttryck från 80/90-talet, inte oväntat eftersom det är där hon har sitt ursprung.
Trace Thorns texter handlar ofta om känslor och relationer. I det är hon lik sin karriärs början i Marine Girls och duon Everything But The Girl.
Jag skrev om hennes fina solodebut ‘A Distant Shore’ (Cherry Red, 1982). (Omnämnd i Två Steg Före 52/821012. Se även Everything But The Girl i Två Steg Före 47/820803.)
Därefter skildes i stort våra musikaliska vägar.
’Record’ är ett mycket fint återseende.
Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 4-2018 /c MatsLundgren.se