banner ad above posts

Tom Rogerson with Brian Eno ‘Finding Shore’ recenseras – nyklassiskt klangrikt

Tom Rogerson with Brian Eno
Finding Shore
Dead Oceans/Playground
HHHH

Det finns många sätt att inleda ett samarbete med inflytelserika Brian Eno. Ett sätt är att inte ens ha ambition om ett samarbete.

Tom Rogerson sprang ihop med Brian Eno utanför toaletten efter ett gig. Efter avklarade hälsningsfraser började de prata om den lilla staden Woodbridge i Suffolk, vilka båda har rötter i. Inte ett ord om musik yttrades, förrän långt senare när de bondat.

Rogerson är en skolad pianist, med en karriär som spänner över notation och klassisk musik, komposition likväl som ungdomlig ”revolt” från allt detta genom att bo i New York och spela jazz samt senare ha en framgångsrik karriär med post-rock gruppen Three Trapped Tigers.

Ändå fanns där något kvar från ungdomens strama musikskolning som behövde göras upp med.

Eno blev den utlösande faktorn och fick Rogerson att komma över sin rädsla att skapa egna kompositioner. Med en Moogbaserad utrustning med laserljus som fångade tangenternas toner fick han Rogerson att improvisera medan han själv experimenterade med midisignalerna.

Det som de tillsammans åstadkommit på ’Finding Shores’ är mer ambient än electro, mer pianobaserade ljud än syntetiserade sådana. Melodiskt är också albumet mer sammanhållet melodiskt klangrikt än Enos vanliga ljudsjok av omgivande ambience.

’Finding Shores’ har en stor komponerad känsla, liksom Penguin Cafés musik, även om musiken kanske oftare har moment av ”darrning” än framåtriktad fart.

En ny sorts klassisk musik, och en mycket behaglig sådan.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 1/2-2018 /c MatsLundgren.se

Filed Under: MusikNyheterRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.

Protected with IP Blacklist CloudIP Blacklist Cloud