The Holy ‘Mono Freedom’ Medvetenhet och eskapism i skön förening

The Holy
Mono Freedom
Playground

* * * * *

.

Magnifikt.

Tempo. Melodik. Drama. Romantik. Intensitet.

Få klarar att göra det Mike Scott (Waterboys) en gång kallade “The Big Music” utan att bli löjligt högtravande.

Helsingforsbandet The Holys nya album ’Mono Freedom’ leker med den här elden, utan att kännas pretentiösa eller bli en pastisch på vad Simple Minds eller U2 tidigare gjort. För – medvetet eller inte – influenserna finns här, kanske tydligast från dessa band.

Mest handlar detta nog om att sångaren Eetu Henrik Iivari har klang av både Jim Kerr och Bono i sin vokala palett. Vad som gör att han går i land med det, är att uttrycket ligger helt naturligt i hans röst. Inget plagiat alltså.

Albumet är något mindre rockigt än debuten ’Daughter’ (2018) men fortfarande lika fängslande. Det är inte svårt att förstå hur hängiven skaran fans är i detta band.

’Mono Freedom’ är textmässigt inspirerad av Alan Weismans science fiction-roman “The World Without Us”, där Moder Jord tar över planeten och människorna tar första bästa raket härifrån.

En förutsättning för planetens överlevnad. Ett allt mer aktuellt tema som anknyter till Engels tes att ”den sista kapitalisten kommer sälja repet han hängs i”. Makthavarna vägrar överge tanken på att tjäna pengar, men rädda-planeten-aktivismen tar sig allt bredare uttryck.

Att paketera in detta angelägna budskap i så här inbjudande musik är mer än smart. The Holys musik kan avlyssnas utan att lyriken sänker humöret. Deras snyggt högtravande låtar pendlar mellan symfonirock och styriga rockgitarrer, förutom Iivaris larmande vokala insatser.

Medvetenhet och eskapism i skön förening.

Ett av årets bästa album.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 12-2020 /c MatsLundgren.se

Filed Under: HiFi&MusikMusikNyheterRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.