Shame ‘Drunk Tank Pink’ Återigen grymt och skitbra

Shame
Drunk Tank Pink
Dead Oceans/Playground

* * * * +

.

Shame fortsätter att förgylla arvet efter punken. Det är tre år sedan den hyllade debuten Songs of Praise’ (se recension Hifi & Musik nr 3-18) där jag föll för deras ingredienser av Sonic Youth och Godfathers. Spetsat med punkens uppkäftiga attityd.

Engelsmännen har blivit ännu tydligare med vad de inspirerats av. På nya ’Drunk Tank Pink’ fäller de täckelsen med något som nästan är en hyllning till Gang of Four. ”Nigel Hitter” är en formidabel vit funklåt, på det där hejdlösa sättet som jag hittills bara hört engelska indieband göra (Alan Brown’s bIG fLame m fl).

Shame har dessutom blivit så mycket bättre på sina instrument, och det gör att de vågar ta ut svängarna. Ofta på gränsen till skräp eller dissonans, men hela tiden på hitsidan det medryckande.

Jämfört med tidigare har tilliten till den egna förmågan ökat och de vågar även förvandla sin revolt till något mer lyssningsvärt. Visst finns punkstuket kvar, men vem trodde väl att de i ”Water in the Well” skulle överträffa det som Fred Schneider (ex The B-52’s) försökte sig på solo med The Shake Society, men inte nådde i knyckig Athens-funk.

Mycket av Shames talang ligger i att de inte överarbetar. Hellre låta en gitarr till en början lite oskyldigt plinka förstrött, för att sedan visa sig få nästan en huvudroll där i bakgrunden, än att ösa på för fullt och helt pumpa musten ur oss lyssnare.

Fortfarande grymt och skitbra. Redan nu en kandidat till årsbästalistan.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 3-2021 /c MatsLundgren.se

Filed Under: HiFi&MusikMusikNyheterRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.