Schlager 40 år och glimtar av Camouflage

.

JUBILEUM BOK RECENSION När Schlager idag fyller 40 år känns det märkligt avlägset som siffra, men minnen från kamratskap, sammanhållning och branschinblickar är likafullt nära i minnet.

Att brinna för något. Som att utan selfies eller egofixering berätta om något i avsikt att ge läsarna (lyssnarna) en inblick som annars var svår att nå eller helt enkelt förhöja upplevelsen av musiken. Det var bränslet som matade elden. Vi var som musiker med andra instrument, vi var delaktiga men inte blåögda fans utan höll ett hälsosamt avstånd till det och dem vi skildrade.

År fyllda av 100 timmars arbetsveckor var redan då ren galenskap, men svetsade samman. Vi levde verkligen det som vi ville skildra, det var ett rockenrolliv som ter sig nästan overkligt idag.

Som av en händelse sammanfaller det på något sätt med boken som i våras damp ner i min brevlåda.

“CAMOUFLAGE – Vi skriver våra namn i vattenpölar” binder samman många trådar.

Detta blev tydligt sedan jag av en tillfällighet hade fått kontakt med Ingemar Karlsson, då gitarrist i nämnda band och nu i Dogsmile.

Boken är en bandografi (om det finns något sådant ord). En levnadsteckning över ett av Sveriges mest löftesrika indieband under 1980-talet. Och boken är en av de finaste jag läst i sammanhanget, ja faktiskt är den så mycket mer.

För den som inte minns var Camouflage baserat i Göteborg, spelade en ganska tät men luftig rock med mycket vemod och med sångaren Ola Jörhalls röstklang i nivå med Robert Smiths, blev det svårt att hålla tankarna borta från The Cure när man hörde deras musik.

Under Schlagers tidiga år höll jag vid sidan av (ännu mer Lars Nylin) kontakt med många unga svenska band – det var till vår del av redaktionen (Två Steg Före och Demo) som singlar och kassetter med nya band hamnade (jag var dessutom 7”-redaktör och Lasse dito för kassetterna).

Camouflage kom mig lite närmare än de flesta band, kanske för att de inte kaxade utan öppet erkände att de ibland var osäkra på vägen framåt. De behövde ibland och tog emot uppmuntran.

Mina påpekanden om förslag på kurs framåt finns som kuriosa inkluderat i boken, men intressantare än så är hur de på något sätt även lyckades engagera omgivningen i sin musikaliska utveckling. Inte vet jag om det var medvetet, men resultatet blev att de blev en angelägenhet för mer än bara dem själva – alla ville att det skulle gå bra för dem.

Förutom denna sidotråd i boken är den en genuin berättelse om vänskap, omsorg, intresse och ett avslut som var lika tragiskt som oväntat.

Vi som var med då läser med stor behållning om deras vedermödor och framgångar. Vi får reda på lite mer om när namnet Camouflage övertogs av ett tyskt hårdrockband, vilket egentligen skedde utan strid. Ryktet gick att de sålde namnet till tyskarna för åtminstone en miljon, men det var tyvärr inte sant. I boken avslöjas att de fick ge upp för tyskarnas aggressiva hållning, mycket på grund av uteblivet juridiskt stöd från sitt eget skivbolag.

Fortsättningen och avslutet skedde sedan i form av Tapirerna. Det som definitivt stoppade bandet var att Ola Jörhall drabbades av en hjärntumör och gick bort – lika oväntat som hastigt. Detta bör man ha med sig när man läser den fina boken. Det borde sagts rent ut, det är egentligen inget att hymla med, men i och med att det inte sägs förstår man vilket trauma det var för alla inblandade.

Det tog ett tag innan merparten av medlemmarna återfann kraften efter Olas frånfälle. Idag spelar de vidare under namnet Dogsmile. Deras nya album ’De tysta åren’ (Comedia) känns väldigt mycket som en epilog på allt detta.

Boken om Camouflage sammanfattar en väldigt lycklig tid i medlemmarnas liv. Vilket även sprider värme till oss som läser.

På ett osökt sätt sammanfaller och påminner bokens berättelse om vad många av oss Schlagermedarbetare erfor under tidningens barndomsår.

När premiärnumret av tidningen kom 10 oktober 1980 hade vi redan jobbat ihop i nästan ett år. Sista halvåret blev det alltmer allvar och kvartalet innan utgivning var det skarpt läge.

Samma dag första numret kom, skruvades tempot upp ytterligare. Utgivning varannan vecka betydde 100 timmars arbete varje vecka, med en final bestående av nattarbete var fjortonde dag mellan tisdag och onsdag; Den som var minst trött fick vid lunchtid köra bilen ner till tryckeriet i Södertälje, för att mata tryckpressarna så att Schlager skulle finnas hos prenumeranter och tidningsombud på fredagen.

Hårt jobb, tillit och lojalitet bygger man – och utan sådant klarar man inte råslit oavsett hur roligt det är.

Som sagt, det svetsade samman. Vi levde verkligen det som vi ville skildra, det var ett rockenrolliv som ter sig nästan overkligt idag.

Men liksom för Camouflage var det förbaskat roligt och helt enkelt inget vi vill vara utan.

Schlager berikade våra liv, och det verkar så även hos många av läsarna.

Rock är en attityd som många av oss fortfarande har med oss.

 

“CAMOUFLAGE – Vi skriver vara namn i vattenpölar” ges ut av Peo Rask/Black Island Books förlag, säljs inbunden t.ex. i Silence Records webbshop till priset av 220 kronor.

 

 

 

Filed Under: BloggRecensionSchlager/Slitz

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.