Sarah Mary Chadwick svart skör och stark på ‘Please Daddy’

Sarah Mary Chadwick
Please Daddy
Sinderlyn/Playground
* * * * 

.

Nya Zeelandfödda multi-instrumentalisten Sarah Mary Chadwick är ett välbekant inslag i Melbournes rika musikliv. En särpräglad krydda i den långa tradition staden har av nervig rock. Efter att i tio år ha frontat grungebandet Batrider, kom så första soloplattan 2012. Detta är hennes sjunde egna album.

Det är många som i vuxen ålder tampas med efterdyningarna av tonårsrevolten. Sarah är inte ensam att ha en pappa som inte riktigt klarade att hantera dotterns uppbrott, och som nu återkommer i hennes lyrik där hon inför öppen ridå formulerar både smärtan från och kärleken till det som fanns och inte fanns.

Om det är något tydligt tema på ’Please Daddy’, så finns det här. Sårbart men samtidigt styrka.

Musikaliskt inleds dock hennes mycket spännande album av ett ode till döden. Utan att darra på manschetten, men desto mer i rösten i starka ”When Will Death Come” presenterar hon liemannen som en befriare. Sarahs sångstil för tankarna till Marianne Faithfulls lätt spruckna stämma. Men skillnaden är att hon inte håller tillbaka utan låter rösten skjuta i höjden, ofta i en skev båge, och att den spricker ibland må helt enkelt bara vara hänt.

Musiken, liksom hennes framtoning, påminner väldigt mycket om Nick Cave. Lika varierat, emellanåt lika nattsvart, lika suggestiv som Leonard Cohen, men inte lika entonig. Sprödare än Tom Waits, men lika väderbitet.

‘Please Daddy’ är enastående i sitt uttryck, både självutlämnande som upplyftande, i gränslandet mellan rock och elektrifierad visa.

Hon fyller mellanrummet i alla de luckor som artisterna ovan sinsemellan lämnat utrymme för.

Enastående.

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 3-2020 /c MatsLundgren.se

Filed Under: HiFi&MusikMusikRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.