Behind the Shadow Drops ‘H a r m o n i c’ recenseras – suggestiv experimentlust

Behind the Shadow Drops
H a r m o n i c
Temporary Recidence/Playground
HHHH

Bakom namnet Behind the Shadow Drops finns Takaakira ‘Taka’ Goto, grundare, gitarrist och låtskrivare i det uppmärksammade japanska experimentella rockbandet MONO.

Möjligen kan man säga att hans debutalbum ‘H a r m o n i c’ besitter samma lust till experiment som man kan finna hos MONO, men att både kraft och volym på uttrycket här är mycket mildare även om intrycket inte behöver avta.

Faktiskt är detta en instrumental platta som blandar klassisk musik med industriell minimalism och ambient. Minnet letar förgäves efter vilken film ‘H a r m o n i c’ är soundtrack till, eller snarare kommer att bli, eftersom musiken garanterat väcker bilder i lyssnarens huvud.

Den samlade ljudbilden som inte ligger fjärran från artister som Brian Eno, Michael Nyman, eller ett mer välkammat Test Dept. som fråntagits sina mest slamrande instrument och dessutom fått sällskap av tyska industrirockare.

En platta med musik att både göra saker till eller vila med.

Mycket oväntat och mycket suggestivt.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 1/2-2018 /c MatsLundgren.se

Calexico ‘The Thread That Keeps Us’ recenseras – kort parentes

Calexico
The Thread That Keeps Us
Dead Oceans/Playground
HH

Calexicos förra album, ’Edge of the Sun’, kom 2015 och var episk indierock från trakterna av Mexico och New Orleans. Ett oerhört starkt album.

Något av en upprepning antyddes med den Bowiedoftande singeln ”End of the World With You”, vilket var så löftesrik att jag tvingades skrämma fram ett provex av albumet från svenska labelansvarige Marko på Playground under hans välförtjänta ledighet i mellandagarna.

Desto besvärligare är det nu att lyssna på merparten av de 15 spåren. Det blev liksom som att anslaget kom av sig eftersom singeln ligger som låt 1, och att den blev för svår att toppa.

Att ’The Thread That Keeps Us’ kunde blivit något annat om sångaren och gitarristen Joey Burns fokuserat bättre och låtit sin särpräglat melodiska röst härska låtarna – som i ”Music Box” vilken avslutar plattan och väcker undran om varför de inte startade här.

Burns tillsammans med trummisen John Convertino, som utgör kärnan i Calexico, lämnade hemmet i Arizona för att plocka ihop plattan i ett hus i norra Kalifornien, ett hus med bländande panoramavy, vilken, kan man förmoda, fick killarna att helt tappa fokus. Ja, det står faktiskt i pressmaterialet att atmosfären där plattan kom till präglades av ”edge-of-the-world-like ambience” och knuffade bandet i en ny riktning.

Tyvärr inte åt ett håll jag tycker är intressant. Bland en del vilsna trumpeter och trevande melodier känns det mesta på ’The Thread That Keeps Us’ dessvärre skissartat.

Calexicos nionde platta är kanske inte en flopp, men förhoppningsvis en kort parentes som snabbt följs upp med en ny briljant skiva med återfunnen figursydd vitalitet.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 1/2-2018 /c MatsLundgren.se

Spinning Coin ‘Permo’ recenseras – en lätt touch av Postcard

Spinning Coin
Permo
Geographic/Playground
HHH

Lätt vingliga melodier, en sångerska som balanserar på gränsen till falskt alternerar vid miken med en kille som har en mer tonsäker men dröjande sångstil och ett band vars tempo regelmässigt är lågt, trumstockarna mer låter som vispar, gitarrerna använder stärkarna som just ljudförstärkning i stället för distorsion.

Den melodiska inramningen är definitivt pop i all sin långsamhet där harmonierna svävar omkring utan tydliga avgränsningar eller krokar.

Jag lyssnade ganska många gånger på Glasgowgänget Spinning Coins debutalbum, och efter att ömsom avfärdat ömsom hyllat dessa embryotiska låtar, hamnade ’Permo’ till slut i recensionshögen.

Främsta skälet var att jag allt oftare hörde klanger som påminde mer om Postcardetikettens pop än Rough Trades källarstök. Och när jag började läsa in mej på bandet och plattan hittade jag föga förvånande Edwyn Collins som producent – samma Collins som ledde Postcards stoltheter Orange Juice på 80-talet.

Collins har låtit mycket av ’Permo’ hämta klang och den där känslan av skör osäkerhet från dåvarande indiescen. Men han har också helt klart förtydligat de låtar som låg åt Postcardhållet.

’Permo’ har även en tidig influens från Go-Betweens, men plattan blir allt mer otydlig i materialet i takt med att låtarna rullar på. Som debut är albumet ok, men hade vunnit på fler renodlade melodier likt de inledande ”Raining On Hope Street” och ”Tin”.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 1/2-2018 /c MatsLundgren.se

Samlingen ‘Deutsche Electronische Musik 3’ recenseras – omtalad tidig syntvåg

Diverse Artister
Deutsche Electronische Musik 3
Soul Jazz/Border
HHHH

Denna tredje samling med 23 spår över tysk elektronisk musik spänner över åren 1970-82. De tidigare samlingarna, Vol. 1 kom 2010 och Vol. 2 2013, innehöll bland annat tongivande artister som Neu! och Popol Vuh.

Båda återfinns också här, tillsammans med namnkunniga La Düsseldorf som sticker ut med sin lite rockigare ”White Overalls”. Det som möjligt gör denna samling speciell är att den även innehåller omtalade namn som Hans Joachim Roedelius (romantiska ”Lustwandel”), Pyrolator (funkiga ”Die Haut Der Frau”) och Cluster (slingrande ”Hollywood”).

Med få undantag handlar det om instrumentalmusik och bland de namnkunniga artisterna antydningar om vad de skulle göra på egna fullängdare.

Men det finns också överraskningar. För mig nya namn som Georg Deuter gör en sprudlande ”Pearls”, Alex en medryckande orientinfluerad ”Derulé”, Niagara slagverksbaserad ”Rhythm Go”, och Achim Reichel en ösig ”Tanz Der Vögel In Den Winden” som håller än idag.

Sammantaget är det här mindre skåpmat än man kunde befara, vilket nästan är givet om man ska hitta 23 spår som har relevans idag. De stora namnen visar sig ha vunnit ryktbarhet genom att de faktiskt var klassen ovan det allmänna experimenterandet när den tyska elektroniska musiken (läs: synten) var ung.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 1/2-2018 /c MatsLundgren.se

Årskrönika 2017 – kulturella glimtar av hopp

ÅRSKRÖNIKA. BLOGG. Läste faktiskt igenom min Årskrönika 2016 för att slippa upprepningar innan jag fattade pennan nu.

Det enda goda man kan säga om världspolitiken är att pajasen i Vita Huset ännu inte använt koderna till kärnvapenmissilerna. Punkt.

Politiken handlar fortfarande väldigt mycket om de frågor, bl a svek, arrogans och brist på empati, som Matt “The The” Johnson formulerade redan på 80-talet. Samma Johnson som nu släppt trippelalbumet ‘Radio Cineola Trilogy’ där hans funderingar om politik – samt den kreativa rädslan om att misslyckas är lika stor som att lyckas – fram till i övermorgon även finns att beskåda som film på SvtPlay The Inertia Variations (se även min post Matt Johnson i SvT).

Av storheter som lämnade oss detta år minns jag främst Chuck Berry. Rockens anfader  kommer på andra sidan göra fortsatt succé med sin duck walk, och alla egna hits som tände så många andra av rockens storheter som ännu lever kvar.

Bland mina möten med betydelsefulla artister är det främst Holger Czukays frånfälle som berörde mej mest. Vi sågs maj 1984 i ett för mej oförglömligt möte: “Han var lika vänlig som intensiv. Under vårt samtals gång kunde hans ansikte få ett stort allvar och rösten röd hetta, för att plötsligt spricka upp i ljus och skratt.” (se vidare Holger Czukay + Jaki Liebzeit R I P,  Holger Czukay & Jah Wobble: Den flytande rytmen är ett levande väsen och Recension: HOLGER CZUKAY – Der Osten lst Rot (Virgin)).

Tidigare i år hade hans bandkollega Jaki Liebzeit vandrat vidare, och då basisten och trummisen lämnar bandet, då finns det anledning för resterande musiker och ffa publiken att börja oroa sig, så att säga.

Nu hade Holgers och Jakis Can redan lagt ner för många år sedan, men det känns alltid oerhört sorgligt när kreativa människor liksom bara upphör då de har så mycket kvar att berika oss andra med.

Ändå måste jag säga att deras efterlämnade musik, må vara i form av lekande allvar eller lustfylld precision, ger inspiration och kulturellt hopp till de i eftervärlden törstande.

Intressantast personliga mötet i år, skedde med Stefan Zachrisson, till vardags kommunikatör på Kulturhuset i Stockholm, men ännu viktigare redaktör och eldsjäl i tidskriften BCNVT (Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänder). Nummer 2 av publikationen innehåller intervjuer med bl a Tom Wolgers och Twice A Man m fl, allt mycket läsvärt.

BCNVT och inte minst Stefans brinnande intresse över kulturella yttringar, långt utanför klickjournlistik och lismande kulturbevakning, är ett fördöme av nyfikenhet och en svetslåga av hopp för alla som både har kultur som mental näringskälla och även kanske önskar få uppmärksamhet för något icke-kommersiellt utanför samhällets numera kräksjuka selfie-besatthet.

Det gamla året slutar på en söndag, det nya börjar på en måndag.

Äntligen lite ordning och reda från start!

🙂

Årsbästalistan 2017

MUSIK. Det är alltid ett vågspel att sammanfatta årets bästa album, allra helst då man måste göra det drygt en månad innan vilket är fallet då HiFi & Musik ropar in listorna från sina recensenter.

Sett till förra året är 2017 inte lika starkt på min skivspelare.

Men det fanns fanns pärlor även i år!

 

 

 

  1. Jack Bruce And Friends
    Live At The Bottom Line Archive
    Bottom Line Rec/Border

Ett ljudligt exempel på detta sällsynta då en musiker blir ett med den musik han framför. Jack Bruce lämnar ett eftermäle lika starkt som en flammande låga.

 

  1. Sonic Surf City
    Epico
    Waterslide/Import

Smart snabb pop, klockrena gitarrer, finurliga melodier och definitivt bandets bästa hittills.

 

  1. Slowdive
    Slowdive
    Dead Oceans/Playground

Efter 22 års tystnad gör Slowdive en övertygande återkomst med ett album där är allt så intimt men ändå frånvarande, intensivt men ändå lågmält.

 

  1. Per Tjernberg/Arkimedes Badkar Refill
    Ageing In Time
    Omlott/Silence Pre-Release

Lycklig musik med många intelligenta instick med hälsning till andra artister som influerat.

 

  1. Martin Turner
    Argus – Through The Looking Glass
    Dirty Dog Disc/Border

Wishbone Ash-grundaren spelar på nytt in bandets klassiska ‘Argus’ från 1972, och får båda versionerna att lyfta varandra.

 

6. Algiers
The Underside Of Power
Matador /Playground

 

7. Cloud Nothings
Life Without Sound
Wichita/Pias/Border

 

8. Pere Ubu
20 Years In A Montana Missile Silo
Cherry Red/Border

 

9. Tangerine Dream
Quantum Gate
Pledge Music/Border

 

10. Dude York
Sincerely
Hardly Art/Playground

 

 

Listan är publicerad i HiFi & Musik nr 12-2017 /c MatsLundgren.se

Pere Ubu ’20 Years In A Montana Missile Silo’ recenseras – effektiv snärtig rock

Pere Ubu
20 Years In A Montana Missile Silo
Cherry Red/Border
HHHH

Pere Ubus David Thomas måste vara en av rockens mest imposanta personer. Den som sett hans scenstil kan knappast undgått att ha blivit påverkad. På något underligt sätt är hans kroppsspråk en direktkommunikation till åskådarens förundran. Det lätt spastiska gör att man på något sätt lättare tar in hans gälla sångstil.

Thomas är också den enda kvarvarande medlemmen sedan bandet bildades i Cleveland, Ohio, 1975. Men bandet har ständigt blivit skickligare musikaliskt. Frågan är om de varit bättre än här på nya albumet.

’20 Years In A Montana Missile Silo’ är deras 16:e studioalbum och Thomas sjunger kanske mer varierat än någonsin – med texter som är väldigt personliga – till ett rockband som har lärt sig att lägga sig nära ett ”traditionellt” uttryck ganska långt ifrån den experimentella hejdlöshet som på debuten ’The Modern Dance’ (1978).

I mina öron har Pere Ubu vunnit på det. Thomas kan ena stunden yla över ösigt rockiga gitarrer, för att i nästa ögonblick pratsjunga förtätat handfast när man inte riktigt hör riktningen musiken är på väg att ta, och däremellan rullar allt i samklang till en effektiv snärtig rock.

Det är få band som har klarat att utveckla sina experiment med samma variation.

Det är inte alltid vackert, men det är ständigt intresseväckande och därmed väldigt hörvärt.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 12-2017 /c MatsLundgren.se

Balmorhea ‘Clear Language’ recenseras – musik att må bra till och av

Balmorhea
Clear Language
Western Vinyl/Playground
HHHH

Det är faktiskt elva år sedan Balmorhea startades av instrumentalisterna Rob Lowe och Michael Muller. Föga anade duon att de under dessa år ständigt skulle hyllas av media och musikpress för sitt särpräglad lugna och känslomässiga uttryck.

På sitt tionde album, ‘Clear Language’, har duon återvänt till en mer minimalistisk hållning där bland annat gitarr spelar långsamt över en klangaccentuerande synt i sällskap med instrument som piano, vibrafon och fiol.

Låter emellanåt mer Penguin Café än PC själva, är klarare än Badalamentis Twin Peaks och viker bort avståndet mellan kosmos och hjärtslag.

Ambient i ordets finaste bemärkelse med en stark känsla av tillhörighet. Musik att må bra till och av.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 12-2017 /c MatsLundgren.se

Alex Lahey ‘I Love You Like A Brother’ recenseras – ung självklar pop

Alex Lahey
I Love You Like A Brother
Dead Oceans/Playground
HHHH+

Istället för saxofonstudier blev det art school och en parallell intensivsatsning på att skriva egna låtar. Melbournes ytterligt talangfyllda Alex Lahey gör debut med den äran.

En blindtest skulle knappast placera hennes musik i Australien, med dess tunga rocktradition. Snarare den typ av powerpop och fuzzpop svenska Lambretta en gång inspirerades av och som man annars förknippar med USA.

Lahey har en både tonsäker och melodisk röst som perfekt matchar hennes självsäkert mogna melodier, som tacksamt håller gitarrlarmet på rätt nivå och istället tillåter dessa att matcha slingor kring hennes sång.

Sällan man hör så mogen talang redan på första försöket.

Och som titeln antyder handlar det väldigt mycket om kärlek och relationer, och ”tonårig” lyrik som ”Get out of my bed, get out of my head”. Men det stör mindre.

Eftersmaken är istället den översköljande känslan att allt är så självklart och kommer lösa sig till det bästa. Liksom att musiken klarar att emellanåt krydda både med punkattityd och rocktyngd samtidigt som kursen hela tiden ligger självklart på just pop.

Uppfriskande med en påminnelse om att ibland är livet bara så enkelt.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 12-2017 /c MatsLundgren.se

Torres ‘Three Futures’ recenseras – melodisk intensitet

Torres
Three Futures
4AD/Playground
HHHH

Torres är artistnamnet för amerikanska Mackenzie Scott.

Hon spelade in sitt debutalbum 2013 i Tony Joe Whites hemmastudio (bara en sån sak!), något som dock inte hörs på hennes tredje album, ’Three Futures’.

Nya plattan är istället inspelad i engelska Stockport med producenten Rob Ellis (PJ Harvey) och tillför i hennes musik tidigare inte hörda element som electro-pop, en gnutta sträv gotikyta, inspiration av Krautrock och återkommande repetitiva mönster i melodierna.

Hade jag inte tidigare hört Wye Oak skulle jag häpnat, Men om de satte nivån, så höjer Torres den ytterligare. Melodierna rör sig i popland, har ofta Wye Oaks avighet, men samtidigt strået vassare på att fastna i huvudet.

Mycket elektronik bara anas, för Torres klara röst sjunger ofta vemodigt med lågmäld intensitet. Och det matchar väl hennes mörka introspektiva lyrik.

Hon tillerkänner konstvärlden stor influens på sin musik, men att kalla detta för art-pop eller art-rock är att skruva för mycket. Plattan tappar fokus mot slutet men sammantaget domineras albumet av egensinne vi gärna ser mer av på fortsatta releaser.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 12-2017 /c MatsLundgren.se

Matt Johnson i SvT: comeback för en röst lika viktig idag som klangen från The The

MUSIK. DOKUMENTÄR. 1983 utnämnde jag The The:s ‘Soul Mining’ till årets import-LP, Redan då antyddes att Matt Johnson var en mänsklighetens riddare. Vars kompositioner hade andra kvaliteter än dem som ges uppmärksamhet i kassaapparaternas klingande fanfarer.

Uppföljaren ‘Infected’ blev ett sprakande fyrverkeri i hur väl man kan smida ihop rocksoul med politiska texter. Det albumet blev svårt att toppa, även om Matt Johnson försökte. Möjligen fanns det en mening med att det gick trögt, han styrde om sitt konstnärskap från att enbart använda musik. Och fördelade sina reflektioner om hur världen såg ut och ffa hur den kunde bli bättre, till olika uttryck.

I SvT2s K-special 8 december sänds i teve och webb en film av Johanna St Michaels, tidigare partner till Matt Johnson. Filmen handlar om just detta att om att vara öppen för att variera sitt uttryck och inte kedja fast sig i en roll. Musikern Matt Johnson har alltid haft en labil inställning till kändisskap – något som valet av artistnamnet (The The) tydligt visar. Ändå har han alltid haft något att säga, för den som velat lyssna, och numera skapar han via radio, installationer, poesi etc och är dessutom aktuell med ett trippelalbum – ‘Radio Cineola Trilogy‘ (klicka till recensionen här).

The Inertia Variations är en dominerande del i nya albumet och har även gett namn till filmen K-special sänder.  Filmen ramas in av den kortintervju Per Sinding-Larsen gör med Matt Johnson och Johanna St Michaels. Samma Sinding-Larsen som en gång började sin musikjournalistkarriär i Base One. Dessutom intervjuas svenska sångerskan Meja Kullersten som medverkar på Johnsons album.

Roligaste nyheten i denna intervju är att Matt Johnson har börjat skriva nytt låtmaterial och kommer under 2018 dessutom att turnéra med detta.

Se allt på SvtPlay fram till 2 jan 2018.

Matt Johnson och Meja Kullersten

 

Jag rekommenderar även intresserade att nedan kolla lite bakåt, i vad jag själv skrivit om Matt Johnson genom åren.

Artikeln om Matt Johnsons debutalbum jag skrev i Schlager under vinjetten 2 Steg Före kom för ganska precis 35 år sedan: The The/Matt Johnson: Det osäkra leendets återkomst

Uppföljaren, det fortfarande makalöst intensiva albumet ‘Infected‘ blev omskriven 1986: The The/Matt Johnson ‘Infected’ i Frontline

Intervjun och huvudartikeln i Base One Nr 2/ 890404 av tidningens utsände Dave Henderson: infektiöst material – Matt Johnson The The om nya ‘Mind Bomb’ i BaseOne

Och slutligen kanske också recensionen av ‘Mind Bomb’ i Base One Nr 3/ 890606

 

 

The The ‘Radio Cineola Trilogy’ recenseras – envist från en som utvecklas

The The
Radio Cineola Trilogy
Cineola/Border
HHH

Bakom namnet The The döljer sig engelsmannen Matt Johnson. Han gjorde några fenomenala album under 80-talet – leta ffa upp ’Soul Mining’ och ”Infected’ – där han gör mycket egenartat popsoul med starkt personligt engagerade texter.

Som artist har Matt en ambivalent inställning till berömmelse, han vet att kändisskap ofta påverkar negativ och många förlorar kontrollen om sitt liv i takt med att självbilden blir distorderad.

Därav att Matt valde artistnamnet The The, och att han, framförallt efter den kraftfullt högljudda ’Infected’, valt att jobba mer i det lilla, vilket är en förklaring till att han verkar ha varit overksam.

Så är inte fallet, och nu ger han ut ett trippelalbum med alster. Under radarn, så att säga, har han under flera år haft en egen ”radiostation” (typ pod) på sin webbplats och satt ihop korta sändningar där bl a han chattat med folk han samarbetet med, berättat om pågående projekt m m, samt ibland lagt politiska reflektioner av omvärlden. Numera är hans politiska funderingar och engagemang inte alltid lika tydliga trots att man ännu anar hans åsikter om förtryck och maktkamp i alla dess olika former.

Matt Johnson och Johnny Marr samarbetar igen på ”We Can’t Stop What’s Coming” som släpptes i april och förebådade ’Radio Cineola Trilogy’. På videon syns svenska Meja (Kullersten) och på plattan hör vi hennes jazziga röst framföra ”Slow Emotion Replay”. CD1 kallas ”The End Of The Day” och består av andra artisters tolkningar av Matts låtar, exempelvis Colin Lloyd Tucker, Anna Domino, Thomas Leer m fl. Mest imponerande insats kommer från Thomas Feiner genom fina “This is the Day” i en suggestivt långsam version.

Trilogin i övrigt består av “The Inertia Variations” där Johnson framför John Tottenhams poetiska ”Midnight To Midnight” – “inertia” översätts “tröghet” och det är lätt uppfatta valet av verk som självbespeglande då Johnson verkar gasa och bromsa samtidigt.

Lägg därtill intervjuer och soundscapes från Johnson 12-timmarssändning på brittiska valdagen härförleden, som också filmades och blev en dokumentär med premiär på Göteborgs filmfestival tidigare i år.

Det Matt Johnson gör under namnet The The är aldrig ointressant. ’Radio Cineola Trilogy’ är fylld av intressanta passager även om materialet kunde ha bantats i omfång. Eftersom jag gillar Matts egen röst ffa som sångare, är den delen lite snålt tilltagen i min smak.

Däremot är hans gestaltning av Tottenhams drama helt lysande och har en inlevelse lika god som hans bästa låtar.

’Radio Cineola Trilogy’ är inte den ‘Infected’ vi kunde hoppats på, men visar en artist som envist utvecklas och som antyder att sådana stordåd fortfarande kan upprepas längs stigen längre fram.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 12-2017 /c MatsLundgren.se

Recension: Super Mario Odyssey lekfullt toppspel

SPEL. RECENSION. Nintendos förmåga att återupprepa sitt koncept där lek och spelarkontroll kombineras med hanterbar utmaning, är något att ständigt förundras över.

Super Mario Odyssey för Nintendo Switch är en fullträff i flera avseenden.

Nintendos senaste konsol Switch är den spelmaskin Wii U aldrig hann utvecklas till. I storlek, ffa mobilt, och vidareutveckling av lösa handkontroller är den något som man knappast jämför med spel på mobilen. För Switch väger mer, blir något extra att “släpa” på om man redan har mobil, men i bildkvalitet är den oöverträffad genom sin anslutningsmöjlighet till en större skärm (läs. teve).

Spelkvaliteten både vad gäller plattformsspel och spelkontroll är fortfarande något som är Nintendos signum – Super Mario Odyssey (SMO) är ytterligare ett bevis på det.

I SMO kan man förvandlas till många av de motståndare Mario möter på väg genom spelet. Genom att använda hans keps som frisbee och träffa varelsen så övertar man dennes skepnad och får plötsligt möjlighet att på många finurliga sätt ta sig vidare i spelet.

Redan tidigt i spelet kan man bli en dinosaurie, för att sen fortsätta som eldsflamma och allehanda figurer. En av de roligaste är att bli den där sköldpaddan som slängde hammare på en redan i tidiga NES Super Mario Bros. Kul att för en gång skulle kunna ge igen med samma “mynt” så att säga. Fast här är det mest stekpannor som vapen.

SMO är en variant av Super Mario Galaxykonceptet. Istället för att samla på stjärnor ska man här samla på månskäror. Banorna är inte lika svåra som hos SMG, framförallt inte lika hetsiga, vilket är en befrielse. Hetsen idag har vi nog av ute i samhället.

Den som inte kört något av de tidigare Mariospelen (finns det sådana?) har en stor utmaning i att figurera ut hur man tar sig fram och hur fienderna ska besegras. Men det är en belönande resa som vi andra redan (tyvärr) har gjort.

Vana spelare har inga problem med SMO, faktiskt kan man ana att en del tycker spelet är för lätt. Men inget fel i det, utmaningen är att hitta alla gömda föremål, något som kanske selfiegenerationen med sin omedelbara belöning på allt, gott kan fundera över vad en temposänkning kan betyda.

Super Mario Odyssey är som att suga på en god karamell och den som tuggar och sväljer har missat poängen.

Betyg: 4 av 5

 

Pris: cirka 549 kr
Saknar man en Nintendo Switch, kan vi rekommendera det paket som säljs just nu där Super Mario Odyssey och Zelda: Breath of the Wild buntas tillsammans med konsolen. Vi har t.ex. sett priset 4 690 kr hos Media Markt.

 

 

METZ ‘Strange Peace’ recenseras – hårt egensinne signerat Steve Albini

METZ
Strange Peace
Sub Pop/Playground
HHHH+

Frustrerade unga män låter så här. Punkt.

Torontotrion Metz släpper sitt tredje album sedan debuten 2012. Liksom deras förra album för två år sedan är attityden stenhård, även om sången är nermixad så att man knappast hör texterna. Låttitlarna antyder det oförsonliga, som ”Mr. Plague”, ”Cellophane”, ”Sink”, ”Common Trash” etc.

Gitarristen Alex Edkins sång påminner fortfarande om den vokala uppkäftigheten John Lydon presterade i PiL, musiken om tyngden hos Sonic Youth och slängarna är om än mer punkiga idag. Skillnaden är att gitarrerna hålls rena trots larmet, så där som Steve Albini gjorde i Big Black.

När jag sen kollar infobladet om ’Strange Peace’ så framgår att albumet spelades in i Chicago, i stort livetagningar, med just Steve Albini vid kontrollerna, vilket förklarar den mognare ljudbilden.

Effekten blir just enastående. Gitarren håller nästan tillbaka med sina nära nog repetitiva riff och blir en pålitlig ljudfyr att navigera mot när basisten Chris Slorach och trummisen Hayden Menzies piskar den övriga ljudbilden att bli som en stormig höstnatt på öppet hav.

Frustrerade unga män – som mognat – låter så här. Semikolon;

Hårt, bitvis melodiskt, egensinnigt och mycket intressant.

Metz är mespopens kontrapunkt.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 11-2017 /c MatsLundgren.se

Fink ‘Resurgam’ recenseras – oemotståndligt lågmält swing

Fink
Resurgam
R’COUP’D/Playground
HHHH

Några obestämda gitarrgenererade klanger följs strax av en rullande basfigur stödd av ett stadigt ganska avskalat trumbeat. En synt svävar lite tankspridda toner långt bort i ekoland.

Klockren start.

Öronen står i spänd förväntan och när Fink sjunger lite dröjande om återuppväckelse blir kontrasten medryckande. Fink skapar ett oemotståndligt swing genom att låta bas och trummor suga in lyssnaren i titelspåret ”Resurgam” som blandar intensiv soul med slow blues.

Brittiske Fin Greenall minns ”Resurgam” från en kyrkomålning där han växte upp i Cornwall. Han tog med sig ordet (latin, betyder ”Jag ska återuppstå”) till Berlin där han har sin bas, sammanstrålade med legendariske producenten Flood (U2, Nick Cave, Depeche Mode, PJ Harvey, Cabaret Voltaire, The Killers m.fl.).

Floods erfarenhet i kombination med Finks egensinne har skapat stor musik om än märkbart lågmäld.

Detta är Finks nionde studioalbum.

Många kallar detta säkert americana, trots att Fink modigt blandar in allehanda musikstilar. Avgörande är dock hans utlevelse med en själfylld röst om än ibland bara ackompanjerad av en ganska simpel akustisk gitarr. Men där har Flood sett till att den stödande bakgrunden består av ett obestämt antal andra instrument dolda i ett övertygande reverb.

”Not Everything Was Better In The Past” blickar textmässigt bakåt till återkommande minnen medan musiken och Finks sång ger låten ett sugande repetitivt mönster. Det finns fler exempel.

Inte alla låtar gnistrar, men ändå tillräckligt många för att rekommendera denna egensinniga och suggererande musikalisk resa.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 11-2017 /c MatsLundgren.se

Liima ‘1982’ recenseras – oemotståndligt lågmält swing

Liima
1982
City Slang/Playground
HHH

I år firar vi 35-årsjubileum av 1982. Dansk-finska Liima gör det med ett helt album.

Och bandet gör det med besked, för det finns en hel del av 80-talets syntbaserade popsound ner plöjt här. Liima skulle denna gång kunna vara ett lugnare och mognare, mer sofistikerat spelande Duran Duran.

Jag skriver ”denna gång” efter de på denna sin andra fullängdare har bytt skivbolag. Men ljudbilden har ännu mycket associerbart med 4AD (förra plattan), även om klangerna tagit steget bort från Associates och de andra mer tydliga melodiframkallande artisterna från just 80-talet. Se recensionen av bandets ‘ii’ här.

Carsten Clausen sjunger lika bra som tidigare bland bas och syntar. Det är ofta minimalistiskt, melodiskt utan övertydliga melodier, men ibland också oförklarligt frånvarande mitt i ett versbyte eller ingång i en refräng. Kan inte påminna mig när jag hörde något sådant senast.

Liima betyder lim på finska, och kanske borde de stryka ut ett lager till, för ’1982’ hänger inte ihop lika bra som debuten.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 11-2017 /c MatsLundgren.se

Zola Jesus ‘Okovi’ recenseras – dramatiskt bombastisk och effektfull minimalism

Zola Jesus
Okovi
Sacred Bones/Playground
HHHH

Zola Jesus är sångerskan Nika Roza Danilova, en ryskättad amerikansk 28-åring som 2014 släppte sitt fjärde album ‘Taiga’ vilket var imponerande med sina utströdda höjdpunkter.

Se min recension av ’Taiga’ här.

Trots de lätt förvirrande och motsägelsefulla fakta som står om henne på Wikipedia (databasen är knappast känd för identitetsbyten) talar musiken sitt tydliga språk.

På ’Okivo’ finns en hel del spår av Marc Almondsdoftande och själfullt komplicerade melodierna kvar. Det är melodramatiskt och ibland går associationerna även till Siouxsie Sioux, men producenten har stilfullt nog bevarat det starka känslouttrycket i Nikas röst och håller arrangemangen skelettartade.

I låten ”Witness”, till exempel, bollas hennes sång upp av trygga stråkar och tillåts göra kullerbyttor utan rädsla för att stråkarnas studsmatta ska svika henne. Mycket snyggt.

På ’Okivo’, liksom hos föregångaren, pendlar atmosfären mellan det dramatiskt bombasiska till den effektfullt minimalistiska.

Men det är mycket mörker och trots att melodierna fascinerar ska man inte skämmas över att man behöver pausa mellan lyssningarna och hämta en nypa frisk luft. För återvänder, det gör man.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 11-2017 /c MatsLundgren.se

Lee Ranaldo ‘Electric Trim’ recenseras – längre från Sonic Youth

Lee Ranaldo
Electric Trim
Mute/Border
HHH

Lee Ranaldo presenterar här sitt tredje soloalbum. Han startade Sonic Youth tillsammans med Kim Gordon och Thurston Moore, där hans gitarrspel fick stort inflytande på bandets sound.

Just hans gitarr präglade ljudbilden på förra albumet ’Between the Times and the Tides’ (Matador Records, 2012) och möjligen var det denna som också styrde hur låtarna lade sig väldigt nära Sonic Youths repertoar, om än med större melodisk kraft och variation.

På ’Electric Trim’ tar Ranaldo ytterligare ett steg bort från Sonic Youthsoundet. Märkligt nog går associationerna tillbaka till 70-talets psychedelica – samma typ av melodiflöde – men där tonerna (som i mikrosekunder låter som att de skulle kunnat ha kommit från Moody Blues) är präglade av den lätt torra stramhet som präglade Sonic Youth.

I titelspåret visar Ranaldo att han även kan sin Beatles – ett kort blåsstick är en perfekt glimt i ögonvrån åt hur Fab Four lät på bl.a. ”Magical Mystery Tour”.

Ranaldos konstnärliga ambitioner stannar inte vid musiken. Bland hans soloplattor finns ’Dirty Windows’ som är en samling talade texter till musik, något som också finns tydligt återkommande på nya albumet. Han ger även ut böcker med konst och fotografi.

Kanske är ’Electric Trim’ ett sökande efter något annat i musiken. eller är det också ett resultat av samarbetet med producenten Raül ”Refree” Fernandez. Eller också att han skulle tjäna på att fokusera sitt uttryck på de rötter han trots allt har i Sonic Youth.

Personligen gillade jag ’Between the Times and the Tides’ bättre, med sina lätt skräniga gitarrer och framfusiga melodier. Och vi får hoppas han åter hittar den nerviga pulsen som en mer enveten rock åt hardcorehållet alltid genererar.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 11-2017 /c MatsLundgren.se

The Amazons ‘The Amazons’ recenseras – massiv ljudvägg och uttrycksfull röst

The Amazons
The Amazons
Fiction/Caroline
HHHH

Readingkvartetten The Amazons väckte mycket uppmärksamhet redan innan deras självbetitlade debutalbum släpptes sent i våras. Gitarrbandets blandning av hård rock och powerpop i trakterna av indieland har överraskat både kritiker och publik.

Albumet bygger väldigt mycket på ett massivt gitarrtryck som ger ett melodiskt ös. Även om bandet har modet att våga variera tempot, så blir det dock inte lika fräckt som en del av materialet på Queens Of The Stone Age nya ’Villains’ (fast det finns antydningar om samma hårda sväng som t.ex. dessas ”The Way You Used To Do”).

Och just Qotsa är en referenspunkt andra gärna sätter för bandet. Killarna däremot anger orsaken till att de ville börja lira själva som Rage Against The Machine, Nirvana och Led Zeppelin.

Lika mycket som den massiva ljudväggen från gitarrerna präglas låtarna av Matt Thomson egensinniga lyrik och inte minst uttrycksfulla röst. Visst finns här en gnutta Robert Plant i hans pipa, men lika mycket går associationerna till rösten hos Jay Aston i Gene Loves Jezebel.

Matt har också gott sällskap av gitarristen Chris Alderton, basisten Elliot Briggs och trummisen Joe Emmett – alla låter lika hungriga.

Debuten är producerad av Catherine Marks (Wolf Alice, Foals, PJ Harvey) och det måste vara svårt att gå fel om man har en hemmaarena som den årliga Reading Festival.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 10-2017 /c MatsLundgren.se

The Districts ‘Popular Manipulations’ recenseras – en oförutsägbar rökig vandring

The Districts
Popular Manipulations
Fat Possum/Border
HHHH

Pennsylvaniabandets tredje album har en hel del klanger i ljudbilden påminner om The Cure. Något som inte blir mindre av att sångaren Rob Grote har lite av det där desperata hänget som är Robert Smiths kännemärke och som skapar beröringen i The Cures musik.

Men Districts uppfattning om melodier är annan och låtarna hängs ofta upp på popkrokar där instrumentering och larm dock har mer med rock att göra. En hel del åstadkoms med sångaren Grote nedstämda Rickenbacker.

Effekten är ganska intressant, låtarna kryddas med en hel del psychedelica som gärna gör melodierna till en oförutsägbar rökig vandring. Likt när man går i dimma som ibland lättar och avslöjar någon vägskylt med riktningspil för att därpå sluka allt till nästa skylt dyker upp. Du liksom känner igen en del, för att i nästa ögonblick ifrågasätta om det du tror verkligen är rätt.

Moody Blues ledargestalt Justin Hayward skulle var stolt över att hitta samma känsla i låtarna (och respons hos lyssnaren). Live är det tyngre, ja kanske mer sammanhållet och även Sonic Youth kan anas som influens.

Det finns en livespelning och intervju med dem från augusti på KEXP som ger en bra bild av vad det hela handlar om. Rekommenderas: The Districts – Full Performance (Live on KEXP)

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 10-2017 /c MatsLundgren.se