Musikjournalistiken ärligare på 80-talet än idag

Hur var det att arbeta om musikjournalist på 80-talet, vilket inflytande hade man, vilken självbild skapade en ständig uppmärksamhet? 

.

Jag fick för några år sedan en förfrågan om att bli mejl-intervjuad om hur viktiga musikjournalisterna var på 80-talet och framförallt hur stort inflytande vi på tidningen Schlager hade. Frågare var Albin men jag fick aldrig besked om intervjun någonsin blev publicerad.

Återfann mina svar nyss i en bortglömd mapp. Kändes bra att inleda det nya årtiondet med en reflektion över hur det var för närmare 40 år sedan, då köpta åsiktspåverkare (“influencers” var ett okänt begrepp) kallades lobbyister, skribenter (och alla (bloggare) som har en åsikt) inte likställdes med utbildade journalister och det ansågs vara bottenlöst oärligt att hylla olika produkter och i hemlighet ta emot pengar för att man gjorde så.

En tid då trovärdighet inte gick att köpa, då ärlighet och att tala sanning fortfarande gällde. Till skillnad mot idag då i stort sett alla har en dold agenda och vill tjäna pengar.

Mejlintervjun gjorde oktober 2018. Albins frågor i fettext.

 

Vad jag är ute efter är att förstå lite av tidens geist, s.a.s. Vad skulle du säga skiljde ut 80-talets musikaliska energi från tidigare och följande decenniers?

ML: Vitalitet. Till skillnad mot tidigare musikvågor, handlade inte 80-talet primärt om att göra uppror. Tidsandan tog vid där punken skrikigt sig hes under ett par år. Jag tycker nog också att det som kallades ”new wave”, med anspelning på ”efter-punk”, inte var så enhetlig i sitt uttryck. Det som höll ihop var det gemensamma i att vidareutforska och, i bästa fall, hitta nya musikaliska uttryck.

I USA kom band som Talking Heads likväl som Pere Ubu fram tillsammans med tusentalet andra däremellan, som nämns i 80-talsmusiken. Den engelska scenen var lite råare, på samma sätt som punken var råare där jämfört med i Staterna.

Möjligen kan man säga att indiebanden UK hade mer ”svärta” i sina uttryck – det desperata uttrycket hos The Cure med Robert Smiths dystra texter med klagande sång hade släktskap med band som Sisters Of Mercy, The Mission, Sex Gang Children et al i ”den nya hårdrocken” som ibland gotikrocken kallades. Där Simple Minds och U2 sökte egna klangrika vägar blev samtidigt band som PiL och Theatre of Hate fräckt gapiga kontraster till syntvågsband som Depeche Mode, Duran Duran, Spandau Ballet, Human League, New Order m fl.

Den stora nämnaren var dock en gemensam strävan att hitta nya musikaliska uttryck, om än i olika hög grad. Men alla band på den här tiden var intresserad av sitt musikaliska uttryck. Ytterst få struntade i att konstnärligt förverkliga något för att istället enbart satsa på att tjäna pengar.

Det var lusten att utforska, att hitta nya uttryck, som skapade ett vitalt musikliv.

 

Hur såg musiklivet ut i Sverige då, som du såg det?

Märkligt nog kändes det som att svenska band blev tagna på sängen av de starka kreativa musikvågorna i utlandet. När vi i Schlagers ”Två Steg Före”-redaktion letade ny musik, blev det naturligt att i första hand söka bland de utländska indiebolagen eftersom aktiviteten där var enorm.

Sverige var klart på efterkälken även om undantagen kan räknas i band som Commando M Pigg, Brända Barn, Ståålfågel, Kitchen and the Plastic Spoon, Car Skid and Crash m fl. Ebba Grön var fortfarande nya men etablerade på samma sätt som Dag Vag var traditionella, liksom Lädernunnan. Fläskkvartetten däremot sökte nya uttryck för att inte tala om Freddie Wadling och Radiums olika band. Jag talar förstås om artistscenen utanför de etablerade storbolagen, för de sistnämnda fattade ingenting av allt detta.

 

Du rörde dig ju mycket i den lite mer underjordiska rocken, hur upplevde du den scenen? Speciellt i jämförelse med den lite mer mainstream-musiken?

På den icke-etablerade scenen var det outtalat så att alla kände sig inblandade i en pågående utveckling. Det spelade mindre roll ifall man var utövare eller publik. Som journalist deltog jag också som aktiv aktör, man bidrog i detta skapade genom att både dokumentera och förhoppningsvis att locka till lyssning.

Scenen var oerhört vital genom sitt fokus på att skapa och nyfiket utveckla. Mainstream-scenen var mestadels oförstående inför allt detta eftersom denna i huvudsak var inriktad på att tjäna pengar och nästan uteslutande använde sig själv som referenspunkt. Men naturligtvis fanns det artister som sökte inspiration utanför denna narcissistiska ekokammare.

 

Hur var det att skriva om musik under den här tiden? Schlagersamlingen med texter som kom för några år sedan menar ju på att Schlager uppfann rockjournalistisken – var det så ni kände er, som nyskapare?

Jag har funderat en del på din fråga. Först kunde jag inte relatera till den, eftersom ingen av oss uppfattade saken så som att vi ”uppfann rockjournalistiken”. Efter att ha bollat runt med det där i tankarna nån vecka, fann jag att du har rätt, men kanske inte som du tror.

Ett avgörande skäl till att vi startade Schlager var att vi alla gillade musik och ville ge musiken utrymme på ett helt annat sätt än de kommersiella mediernas snuttifierade attityd. Vi ville att artisterna skulle kunna tala till punkt. Man kan i regel inte föra intressanta resonemang utan utrymme. Kommersiella skribenter (s k fans, entusiaster, volontärer, icke utbildade journalister) kan hugga sönder intervjuer så att de passar satsytan (dvs tidningsutrymmet), vilket i sin mest bisarra form tar sig uttryck i frågor om artistens favoritfärg, bästa minne, snyggast bil, roligast fylla etc.

Inga seriösa journalister håller på så.

Idag har allt detta blivit så mycket tydligare och värre. Hur många dolda agendor ligger inte bakom intervjuer som görs? Vi såg redan under 80-talet prov på redaktionella ”diktat” hos kvällstidningarna som att ”skriva upp” Abba under en period, och sedan ”skriva ner” dem. Då handlade det om en maktdemonstration.

Idag gör man inte så.

Idag gör man inga kritiska intervjuer, man kan fråga varför. Tja, om man stöter sig med skivbolaget riskerar annonserna att försvinna.

En skribent som är kritisk mot ett band, kan bestraffas på många sätt; man får inga recensionsplattor, man har problem att få konsertbiljetter när man ska recensera, man stängs ute från releasepartyn genom att inte bli inbjuden etc.

Det finns många sätt att riskera sina jobbrelationer, men naturligtvis talar ingen om detta.

På 80-talet kändes det som att de dolda agendorna trots allt var få. Idag däremot finns det tråkigt nog skäl att alltid fråga sig om det finns någon bakomliggande orsak till att en platta höjs till skyarna, eller en artist blir omskriven på ett konstigt sätt.

Visst tycker recensenterna olika, visst kan det vara okunnighet som gör att t.ex. Paul McCartneys album (’Egypt Station’) höjs till skyarna och hyllas som grandiost när det i själva verket är ”vilja-men-inte-kunna”-känsla över insatsen jämfört med de två helt lysande plattorna innan.

 

Sedan jobbade du med radio också. Hur var det i jämförelse med skrivandet? Vad betydde radioprogrammen för musiken? Tänker på “Ny våg” och förstås “Lilla bommen” som de flesta jag talat med nämner som oerhört viktiga i sina liv. Kunde du som journalist känna ansvaret över att tillfredsställa alla dessa människor, kanske i en liten ort i Sverige som slaviskt lyssnade varje gång programmet sändes?

Ansvar, hm. Visst snuddade tanken vid detta då, men det var egentligen många år senare jag förstod min påverkan. Jag träffar fortfarande personer som förknippar mitt namn med den lans jag drog (och ff drar) för den oberoende musiken. Och de förklarar spontant vad jag betytt för deras musiklyssnande. Många gånger kan de mer än jag själv om artisterna jag spelade.

Det är med en lätt rodnad jag hör sånt. Samtidigt kan jag känna att ansvariga chefer – som hade det egentliga ansvaret för att vi som gjorde annorlunda musikprogram i radio – inte tog sitt ansvar och i brist på förstånd ofta snålade med programtid och arvode för att till slut lägga ner program efter program.

Jag visste att P3-publiken var ganska konservativ i gemen. Bommen var dock en friyta där man kunde tänja på ramarna. Mina egna sommarprogram ”Cult Strip” och senare ”Bank!” 1985-91 tog ut svängarna ännu mer. Jag hade ju ett kolossalt bra kontaktnät främst bland indiebolagen men även utländska majoretiketter, så jag kunde få fram ganska många provpressar och specialare när jag lät bolagen veta att jag samlade material för mina 4-5 entimmesprogram på somrarna.

Så till exempel skickade Mute en förhandskassett på Nick Cave & the Bad Seeds kommande album ’The Mercy Seat’ som jag kunde spela smakprov ur redan i juli, fast plattan skulle komma först i september. Distributören Sonet fick spader och labelansvarig här hörde raskt av sig med krav på att jag skulle ta bort musiken – han fick tag i en playlist jag postat till bolagen som hade med musik i programmen – vilket jag förstås struntade i.

Likaså kan jag inte låta bli att le lite när jag tänker på då en annan playlist hade hamnat i svenska Polydors brevlåda. Min kontakt på Londonkontoret hade – med Robert Smiths godkännande (jag träffade honom och bandet vid en middag innan deras Rock Palais-spelning i oktober 1980 och vi höll kontakt under 5-6 år därefter) – skickat över en provpress (vinyl) av ’The Head On The Door’. Sverigekontoret hade inte hört plattan, och satt som klistrade vid radion under att mitt ’Cult Strip’ sändes, för att få reda på vad de skulle marknadsföra månaden efteråt. Lite kul, faktiskt.

Men om vi återvänder till allvaret så fattade jag genom brev från lyssnarna att det fanns ett sug efter ny musik därute. Alla hade ju inte tillgång till storstädernas importaffärer och radion blev ju därmed bästa chansen att höra något nytt.

Man kunde faktiskt få in legendariska BBC-discjockeyn John Peels dagliga mellanvågssändningar av sin show under veckorna, jag lyssnade på dem, det gick ifall man försökte.

Den som söker han finner. 

Det gällde även att rota i importaffärernas skivbackar istället för att fet-lat bara öppna paketen som de stora skrivbolagen skickade ut till redaktionerna.

Samtidigt förstod jag också hängivenheten hos läsarna via mina indieskriverier. De utländska skivbolagen hörde av sig ofta och berättade att de varje gång jag skrivit om deras artister så kom det drösvis med brev från svenskar som ville beställa.

Minns att detta var före Internets tid, så all kommunikation skedde mest via långsamma brev vilket ibland kombinerades med snabbare (dyra) telefonsamtal.

Även om det förekom bland amerikanska, australiensiska och engelska skivbolag, så fanns fax som ett mycket kvickare alternativ, men det var ganska sällsynt kommunikationssätt.

 

Hur mycket makt hade media då (jämfört med nu)?  Kunde Schlager, exempelvis, fälla en artist?

Expressen, Aftonbladet, möjligen även DN och SvD, hade makt och kunde påverka en artists karriär. Schlager hade förstås det också, men vi tänkte inte i de banorna, det fanns inte på kartan att sänka en artist. Jag fick ofta skriva om mediokra artisters alster, men försökte alltid hitta nåt i det mediokra som kunde vidareutvecklas och bli nåt riktigt bra.

I efterhand har jag fått höra att mina positiva inpass fått artister att fortsätta karriären när de haft det som mest hopplöst oinspirerat, och det är ju något jag väldigt ödmjukt förstått betyder att jag lyckats göra skillnad.

 

Hur var relationen mellan dig som journalist och de artister som du skrev om? Jag antar att du måste ha träffat en hel del av dem privat.

Jag höll en mycket strikt gräns mellan dem jag intervjuade och mina privata vänner. Ett ytterst fåtal träffade jag privat, men enbart genom att min dåvarande flickvän hade kompisar som kände och umgicks med artisterna. Därmed sagt att ingen vann nån fördel med att känna mig utanför ”redaktionen”.

Gillade jag artisten så blev det artikel/radioinslag just därför denne gjorde något intressant musikaliskt, inget annat.

Det var kanske också därför som jag av olika musiker – svårt att berätta detta utan att det uppfattas som skryt – tillsammans med Per Mortensen på DN, ansågs bland svenska musikmurvlar vara mest seriös och pålitlig i det jag gjorde och inte gick någon annans ärenden eller hade en dold agenda.

Mitt intresse av att mötas och diskutera vilade helt i att det finns en intressant energi i musiken.

Så jag skulle vilja säga att relationen mellan mig och musikerna präglades av ömsesidig respekt. De som var osäkra på mig var förstås avvaktande. Men när jag tog en ny kontakt blev jag många gånger förvånad över att de redan visste vem jag var. Och att de ofta lät uppskattande över att jag hörde av mig.

Jag tog det då som att de visste att resultatet skulle bli seriöst och inte något veckotidningsdravel.

 

Sen lite mer praktiska frågor:
Hur gjorde du för att hålla dig informerad om alla nya trender och artister?

Efter att under flera år skrivit brev och skickat tidningsklipp till de intressanta utländska skivbolagen, så skickade dessa spontant och ofta vinyl/kassetter på vad de gav ut.

Jag fick tidigt provpressar och annat, vilket gjorde det lättare att hålla koll på trender och spår musiken tog – t ex slammerrocken med Test Dept, Neubauten, SPK och t o m Foetus.

Utländska rockjournalister var en annan viktig direkt informationskälla.

Men naturligtvis läste jag och andra på redaktionen utländska musiktidningar som NME, Sounds, Melody Maker, Rolling Stone, OPtion, Village Voice, Downbeat och allt annat.

 

Vad hände med de (vad jag antar måste varit) tonvis med demokassetter som du måste lyssnat på genom åren?

ML: Jag tror att det var kollega Lars Nylin – som jag startade Två Steg Före med – som såg till att vi slapp hyra en container för att bli av med allt som skickades till redaktionen.

Det var absolut tonvis.

En del av det som jag tyckte var speciellt bra – som en ung DiLevas Pillisnorks demokassett – har jag fortfarande kvar. En del användes i radio, annat har jag bara sparat för mitt höga nöjes skull.

Filed Under: BloggindierockMusikPersonligtReferens

RSSComments (4)

Lämna ett svar | Trackback URL

  1. Patrik Willard skriver:

    Hej Mats, två frågor; Har du hållit dig lika uppdaterad på ny musik de följande decennierna eller när kände du att det fick vara nog?

    Undrar också vad som hände med Steve Roopers journalistiska karriär; Hamnade han möjligen hos Svensk Damtidning eller Hänt Extra?

    • Mats skriver:

      Hej Patrik,
      roligt att höra ifrån dej, hur gick det sen efter All That Jazz?

      Ang. uppdaterad på ny musik: jag gör varje månad 5 recensioner i Hifi&Musik men lyssnar säkert igenom 30-40 plattor innan. Oftast är roligast att lyssna på artister jag sällan eller aldrig hört talas om innan – vilket måste betyda att intresset för ny eller mindre spridd (“okänd”) musik lever kvar. Puffar gärna för PK Keränen – Serobi Songs som släpper ett fantastiskt intressant soloalbum här sista januari och tar sina insatser i 22-Pistepirko ytterligare ett steg.

      Jobbar man heltid med musik blir ju ens kontaktnät därefter. Det gör jag inte idag, och saknar tid (o pengar) att rota i importbutikerna även om lusten finns kvar.

      Jag tycker dock att de originella rösterna/uttrycken fortfarande finns kvar därute, men det kräver så mycket mer att hitta dem. Det känns tyvärr som att all uppmärksamhet idag ligger på att tjäna pengar på musiken, och med den inställningen som artist kan man inte färdas för långt bort från Topplistorna. Alltså blir det mesta sånt som inte river av mot den tandade kanten. Konstnärskap och spränga gränser verkar lågprioriterat idag.

      Ang. Steve Roper så är han fortfarande i full gång vad jag vet, men verkar hålla inne lite med vimmelkrönikorna. Men jag kan ha fel, läser inte blaskorna du nämner 🙂

      • Patrik Willard skriver:

        Hej igen Mats, sista spelningen som jag gjorde med All That Jazz var på Hultsfredsfestivalen 1988, dessförinnan spelade vi på Budokahn i Tokyo; Det gäller att sluta på topp! :D.

        Blev pappa året efter och då är livet som popmusiker ingen jättebra kombination som nybliven förälder. Men intresset för musik har hela tiden följt mig och med den teknik vi har idag finns ju alla möjligheter att utforska även om man inte vill stå och grotta i skivbackar.

        Försöker även att komma iväg och kolla lite gamla idoler emellanåt. Den som väntar härnäst är Lloyd Cole i Göteborg och senare Nick Cave på Globen. Såg honom även på Dalhalla sommaren 2018 och fick en enorm mersmak.

        Håller även på och spelar via min egen studio och skickar filer mellan mig och Per (All That Jazz gitarrist) och Peter Lööf (som sjöng). Han bor numer i New York så vi strålar samman någon gång per år och sammanställer våra hits. Så nu inväntar vi bara rätt tillfälle! 😀 Detta är ju också en teknik som förändrat förutsättningarna för musikintresserade och utövare en hel del det senaste decenniet.

        Kul också att du nämner 22-Pistepirko. Var nyligen i kontakt med vår tidigare “manager” Kaj Jarre i som finns i Oslo. Han kör en festival där i sommar under namnet “Loaded” med bl.a. 22-Pistepirko på programmet. Ev. hade han planer att även köra samma festival i Stockholm med bl.a. The Church och kanske Belle and Sebastian på schemat. Vi får väl se.

        Senaste tiden har jag nog snöat in en hel del på Dub reggae… Hur man nu kan “snöa in” när det nästan är vår utanför..

        Men jag lovar i alla fall att kolla upp vad PK Keränen har för sig. Kul med gamla hjältar som fortsatt är aktiva och kreativa.

        Ha det så bra och på återhörande!
        Patrik Willard

        • Mats skriver:

          Hej Patrik!

          Budokahn är verkligen att sluta på topp!

          Det där med skivbackar jag skrev, handlar om att jag ff vurmar för skivhandeln. Off-line. Du kan aldrig få bättre än tips från människor IRL, spelar ingen roll om algoritmerna på nätet ger “sannolika” referenser till det du gillar eller vill upptäcka. Tipsen riskerar att bli ganska platta, som musiken i P3 ungefär, då du egentligen önskar få nåt “utanför boxen”. Människor i skivbutiker är bästa myllan för att hitta både nytt och överraskningar.

          Kul att intresset finns kvar – hos oss båda – men en gång biten så går det aldrig över, som man säger.

          Vi kanske ska ta diskussionen vidare utanför bloggen (du når mej på blogg [at] matslundgren.se).
          Ville ändå publicera ditt svar här, eftersom det tillför en hel del för alla musikfans.

          Allt gott Patrik.
          Vi hörs snart igen!
          Mats.

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.