banner ad above posts

METZ ‘Strange Peace’ recenseras – hårt egensinne signerat Steve Albini

METZ
Strange Peace
Sub Pop/Playground
HHHH+

Frustrerade unga män låter så här. Punkt.

Torontotrion Metz släpper sitt tredje album sedan debuten 2012. Liksom deras förra album för två år sedan är attityden stenhård, även om sången är nermixad så att man knappast hör texterna. Låttitlarna antyder det oförsonliga, som ”Mr. Plague”, ”Cellophane”, ”Sink”, ”Common Trash” etc.

Gitarristen Alex Edkins sång påminner fortfarande om den vokala uppkäftigheten John Lydon presterade i PiL, musiken om tyngden hos Sonic Youth och slängarna är om än mer punkiga idag. Skillnaden är att gitarrerna hålls rena trots larmet, så där som Steve Albini gjorde i Big Black.

När jag sen kollar infobladet om ’Strange Peace’ så framgår att albumet spelades in i Chicago, i stort livetagningar, med just Steve Albini vid kontrollerna, vilket förklarar den mognare ljudbilden.

Effekten blir just enastående. Gitarren håller nästan tillbaka med sina nära nog repetitiva riff och blir en pålitlig ljudfyr att navigera mot när basisten Chris Slorach och trummisen Hayden Menzies piskar den övriga ljudbilden att bli som en stormig höstnatt på öppet hav.

Frustrerade unga män – som mognat – låter så här. Semikolon;

Hårt, bitvis melodiskt, egensinnigt och mycket intressant.

Metz är mespopens kontrapunkt.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 11-2017 /c MatsLundgren.se

Filed Under: MusikNyheterRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.

Protected with IP Blacklist CloudIP Blacklist Cloud