Metz ‘Atlas Vending’ skoningslös

Metz
Atlas Vending
Sub Pop/Playground

* * * *

.

Metz fortsätter på den väg de stakade ut med ’Metz II’ (2015) (se recension nr 6) och ’Strange Peace’ (2017) (se recension nr 11).

Elakare än PiL och mer kaotiskt än många dödsmetallband. På bild ser killarna artigt propra ut men det är bara ett snyggt kamouflage. På nya ’Atlas Vending’ visar de sina rätta jag.

Torontotrion låter skoningslösa och öser på långt bortom epitetet ”punk”, vilket de klassas som. Snarare ligger deras ös nånstans mellan straight edge och hårdare rock. Limmet mellan dessa är att gruppen har ett flyt i sitt spel som inte står Big Black långt efter.

Om nu gitarristen/sångaren Alex Edkins har ett stort röstregister, så visar han det inte. Eller är det kanske så att han inte behöver göra det som låtarna nu är uppbyggda, med piskande trummor från Hayden Menzies och fett basspel av Chris Slorach. Förutom att Edkins har ett mäktigt larm i gitarren så låter han den gärna använda delar av den atonala skalan för att förhöja den kaotiska effekten.

Hans röst påminner numer om en ganska uppjagad Timothy Showalter (Strand of Oaks). Men det är inte bara hans sång som markerar annalkande livsfara och direkt aktion – hela Metz album andas uppgörelse med musikaliska konventioner på samma sätt som texterna handlar om revolt och motstånd.

Bästa spår är ”Hail Taxi” där trion lyckats skapa variation i kaoset med en stegrande melodi. Mer av den varan och det hade blivit en fullpoängare.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 11-2020 /c MatsLundgren.se

Filed Under: HiFi&MusikMusikRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.