McCartney III bäst i serien

Paul McCartney
McCartney III
Capitol Records
* * * *

.

McCartneys tredje album i serien han startade precis efter att The Beatles brutit upp. Debuten 1970 kändes väldigt mycket som att han sparat låtar till sig själv och inte delat med sig under den sista tiden Beatles var produktiva innan splittringen samma år.

Minns att jag sprang till skivbutiken och köpte den samma dag den kom ut. Eftersmaken var en lätt besvikelse, det var egentligen bara låten ”Maybe I’m Amazed” som höll Beatles/McCartney-klass, men antagligen hade jag ställt förväntningarna för högt.

McCartney II’ tio år senare passerade ganska obemärkt, i mitt minne mer som något han bara skulle igenom. Så då väcks frågan om hur nya ’III’ står i förhållande till de föregående.

Bra, kanske snarare bäst, skulle jag säga. Det är 40 år sen tvåan och vi möter nu en musiker i en helt annan klass. I McCartneys fantastiska musikuniversum kan man bara jämföra honom med sig själv, knappast med någonting utanför.

För intresserade kan vi konstatera att han i smyg ofta citerar sina egna avtryck. På ’III’ hörs många ”lån” från inte minst hans makalösa ’Memory Almost Full’ 2007 (typ nya ”Pretty Boys”) och när han ”rockar” till den med lite mer fart, hörs ekon från efterföljande nästan lika fantastiska ’New’ 2013.

Förra plattan ’Egypt Station’ 2018 var ärligt talat ett ganska misslyckat försök att bräcka de tidigare två plattorna och resulterade i ett alldeles för högt ton- och sångläge, så där stressigt Paul framförde merparten av sina fina låtar på Beatles avslutande album ’Let it Be’ (1970).

Det Paul kan, och som särskiljer hans tredje platta i ”McCartney-serien”, är i grunden ljud. Han har studerat, tagit till sig och vet hur man gör med tekniken för att få fram de ljud på gitarrer, sång och annat som höjer låtarnas intryck.

Att han sedan är så musikaliskt begåvad ut i minsta cellmembran att både hans pruttar och rapar låter väldigt bra, det är det fundament han bygger sin genialitet på.

Dessutom gick han i mästarskola hos George Martin i ämnet arrangemang.

Bara det att han tillverkat ’III’ för att ”göra nåt vettigt under pandemin” är gott. Resultatet i det avseende är strålande. Paul skulle dock behövt ett litet kritiskt öra med påpekande om att några partier i en del nya låtar kanske borde ha stramats upp.

T.ex inledande “Long Tailed Winter Bird“, en drygt 5 min (för) lång poprock-instrumentalare (av DNs recensent helt obegripligt kallad “konstrock” !), eller småtrista gnetrockaren “Lavatory Lil“.

Här släpper han till för lite av sin melodiska förmåga, så ganska ofta får man vänta lite innan plattans melodisk karta breder ut sig.

Vilken artist som helst skulle omgående hamnat i problem här, men Pauls oerhört utvecklade känsla för arrangemang och ljudbehandling höjer omgående allt över det mediokra.

De melodiskt starkare låtarna snirklar sig på McCartneys patenterat starka vis. T.ex. larmiga “Slidin´” växer för varje spelning. Och även om de kräver lite inlyssning för att sitta där, så blir de snabbt svåremotståndliga.  Tacksamt nog inte lika invasivt som flera av hans tidigare omnämnda album (’Egypt Station’ undantaget).

I ljuset av att Paul McCartney tillverkat ’III’ i en tid av pandemi, död och hopplöshet, så är plattan ett enastående ljus i mörkret. Han spelar alla instrument själv. Även lyriskt lyser pandemin mestadels med sin frånvaro, och det är föredömligt insiktsfullt gjort om vad faktiskt hela världen behöver.

Hopp.

McCartney III‘ är inte alls ytterligare en lägre punkt på den sjunkande kurva av kreativ prestation som antyddes med hans ’Egypt Station’. Tvärtom så andas den mest av allt uppåtvindar.

Och i linje med det så har avslutande och det perfekta avskedet med “When Winter Comes” en mycket framåtblickande text. 

Måtte denna enastående artist fortsätta att göra oss lyckliga, och fysiskt aldrig gå ur tiden!

c/MatsLundgren.se 2020

Filed Under: MusikNyheterRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.