banner ad above posts

Mauro Scocco bra i Ratata-retro med förljugna slängar

3118658_570_321BLOGG. MUSIK. Mauro Scocco är en fantastisk låtskrivare. Det var han inte 1980.

Att som TV-programmet nyss framställa honom och Ratata som en sammanfattning av 80-talet är rent skitsnack av nån som inte varit med då.

Scoccos musik är tillräckligt bra för att stå på egna ben utan att man behöver ljuga om hans och hans Ratatas betydelse för svenskt musiks framväxt under just detta decennium.

Det förstör och vi som tittare/lyssnare är kräksmätta på hur andra försöker skriva om historien istället för att fått se hur hela tidslinjen av musik utvecklade sig i fantastisk mångfald (musiken var inte “grå” då som det okunnigt sägs i programmet, och “syntmusiken” ägdes inte av yuppisarna – kolla vad ex. Kitchen & the Plastic Spoons, Cabaret Voltaire och andra höll på med).

Vad som tydligt framgick av SvTs dokumentär är att tidningen Schlager hade en bra inverkan på Ratatas framväxt. Själv satt jag som redaktör och skrev både nyheter om hur Klas Lunding kröp i säng med Polar (så här i efterhand kan jag inte påstå att hans finansiella luktsinne varit fel) och ansvarade för albumsidorna där hans bandsigneringar bedömdes av tidningens skribenter (samt livesidorna också, för den delen) . Men Klas främsta talang är att han i ett kart kan spåra en talang och med tålamod se denna utvecklas.

Jag såg Lars Nylin överord i recensionerna av Ratatas musik när det hände. Jag höll inte med, men respekterade Lars (förtida) hyllningar utifrån att han baserade dem på hur musiken drabbade honom. Det var Schlagers policy: att ständigt beskriva hur musiken berörde den som skrev – så att den som läste fick en referenspunkt. Och kanske en väckt nyfikenhet.

Mauro Scocco presterade småningom mästerverk som “Så länge vi har varann”, “Jackie”, “I dina ögon”, Sarah” m fl. Ratata var egentligen inget syntband, utan snarare offer för dåtidens fallenhet att etikettera musik. Synt i detta fall var en tidig nyfikenhet att utveckla musikskapande genom att programmera maskiner för att göra musik på nytt sätt. Men i grunden fanns där alltid Mauros känsla att väva samma melodier och texter.

“Jag gillar det där sorgliga, vemodiga, melankoliska” bekänner Mauro i programmet. Under 80-talet sammanföll det rätt ofta med vad Phil Collins presterade, vilket få påpekade. Popsoul. Och som Kent senare med lite mer rock skulle ta till andra lukrativa nivåer. Men det är samma underton, bara ett annat uttryck.

På samma sätt som Klas alltid varit modig, har Mauro lätt tjurigt förlitat sig på att han kan. Och just detta att han med sin egen uttrycksfulla röst ständigt (få förunnat lika melodiskt) omformulerat budskapet, ger honom en respekt bortom bankkontots saldo. Ursprunget i det han gör är att beröra människor, inte tjäna pengar.

Passion i dess ursprungliga bermärkelse. Och engagemang. “Ingen vinner” är en helt enastående sammansmältning av dessa.

Fast med det sagt  jag tycker fortfarande att dom borde spöat han som skrev speakertexen som påstår att Ratata sammanfattade 80-talet – det är en lögn som onödigt förminskar Ratatas/Mauros storhet.

Filed Under: BloggKulturMusik

RSSComments (0)

Trackback URL

Kommentarer inaktiverade.