banner ad above posts

Knepigt i Spökslottets paradvåning

MUSIK. LIVE. RECENSION. Nio rum, tio utövare. Tre kvinnor, sju män.

En kvinna med analog fiol försöker få den att låta allt annat än just det. De övriga sitter vid datorer, mixrar och annan digital utrustning.

Inslaget av “instant composing” inom ramen för sannolik sammanhållande idé från ljudkonstnären Tarek Atoui, blir en kakafoni. Ljud som krälar i vissa rum, för att i andra balansera högljutt nära gränsen där tinnitusen jackar in.Tarek_Atoui-Olle_Kirchmeier-26070-72

Kvällens konsert “Det metastabila snittet” av nämnde Tarek Atoui, på Spökslottet (Schefflerska palatset), Drottninggatan i Stockholm, pågår i 30 minuters-pass under tre timmar. Publiken lämnar jackor, mobiler etc, och skor i garderoben, för att sen tassa i lånade tofflor runt i rummen där i var och ett elektroniska ljud frammanas.
Tarek Atoui, har liksom denna gång, engagerats av Bonniers Konsthall, och det nya verket som gestaltas under konserten har en slags koppling till samma konsthalls utställning “Minneskonst”, som även det bygger på samarbete med en ny generation musiker och konstnärliga utövare. I “Det metastabila snittet” används brottstycken av kompsitioner ur EMS ljudarkiv för att försöka skapa en föränderlig ström av nya ljudlandskap.

Idémässigt är Atoui viktig som en innovativ uppmuntran för studenter inom konst, musik och teknik i det att han söker nya former för samarbeten och komposition.

I mina öron låter det dock – trots all lovvärd ambition – lite för mycket grundforskning och där vi hade behövt en konstruktiv demontering med glimtar av tonalitet, blir det mest en introvert ljudmatta. För mycket introspektion, inget skälmskt i ögat och för lite kontaktskapande med en extern motpart som t.ex. en publik.Tarek_Atoui-Olle_Kirchmeier-26041-72

Inte ett leende syntes bland den åhörargrupp som jag vandrade med under halvtimmen. Och det avspeglade ganska bra stämningen av tungt allvar.

Ljudmassan i respektive rum kändes som ett förstadie av Bruce Gilbert and Graham Lewis (post-Wire) hangarutforskande på 80-talet.

Ganska snabbt insåg jag att här gällde det att hitta konsertens “sweet spot”, vilken fanns i hallen innan man klev in i de sammanlänkade rummen. Då plötsligt uppstod en mer samlad spänning av olika aktiviteter där man t o m ibland kunde höra ljuden samspela med varandra. Där nånstans hade jag gärna hört att konserten tagit sitt avstamp, i interaktionen mellan de olika rummen och dynamik mellan ljuden som uppstod då de tilläts reagera på varandra.

Tarek_Atoui-Olle_Kirchmeier-13954-72

Atoui fanns även han där i hallen mot konsertens slut, för att strax efteråt entusiastiskt applådera insatserna från de olika utövarna.

Om nu Spökslottet fortfarande huserade andeväsen ännu denna eftermiddag, så kommer huset i fortsättningen vara garanterat spökfritt efter alla de ljud som släpptes loss under kvällen.

 

PS. Bilder kom dagen efter. Spökslottets förvaltare krävde att få godkänna allt bildmaterial från den anlitade fotografen. Därav fotoförbud, ytterklädesförbud, väskförbud, skoförbud, mobilförbud för oss andra. Det var väl bara spännet på skärpet och vätskerestriktionerna som saknades till liknelse om säkerhetskontroll på en flygplats.

Filed Under: BloggMusikRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.