Kim Gordon ‘No Home Record’ en rad förvirrade ljudkollage

Kim Gordon

No Home Record

Matador/Playground

H

.

Kim Gordon gör solodebut och precis den plattan jag önskade hon inte skulle göra.

Efter alla år som den utmanande rockens okrönta drottning, känns det som att hon sorgligt nog förlorat det sammanhang som Sonic Youth skapade. Det kan vara svårt att ensam överträffa stordåd, men det kan i lyckliga stunder vara möjligt att hitta en tråd i detta stordåd att personligt spinna vidare på. Tyvärr sker det inte här.

Ser man till de stora individualisterna i Sonic Youth, så fortsatte gitarristen/sångaren Lee Ranaldo med att fortsätta knåda bandets råa uttryck, men mer med popinslag. Inte alltid intressant, men med lysande undantag.

Bandledaren och gitarristen/sångaren (och hennes ex-make) Thurston Moore valde i sin tur att fortsätta med Sonic Youth kännemärke – droonegitarrljud – och därmed understryka hur stor del av bandets ljud hans gitarr var samtidigt som han anslöt till experimentalisten Glenn Brancas (1958-2018) storslagna idéer om hur gitarrer kunde skapa symfonier (Sonic Youth debuterade 1983 på hans skivbolag Neutral).

Attityd var Kim Gordons signum i Sonic Youth, mer än något annat. Varför den lyser med sin frånvaro och inte ger annan eftersmak än en rad förvirrade ljudkollage är faktiskt svårbegripligt (med en liten reservation för att skilsmässan och bröstcancern ligger tio år bort, om det nu är den sorgen som stökar).

Det hade blivit så mycket mer intressant om hon tagit sin egen riktning med utgångspunkt från exempelvis “Kool Thing” och bortom det. Alltså rockat skiten ur sina manliga ex-kolleger.

 

 Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 12-2019 /c MatsLundgren.se

Filed Under: HiFi&MusikMusikRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.