banner ad above posts

John Zorn gör månadens album – komponerar till Stridbergs författarskap

Månadens litterära experiment

John Zorn
Inferno
Tzadik/import
HHHH

John Zorn har länge varit en av den amerikanska avantgardscenens viktigaste och mest flitiga figurer. Att han ”bara” spelade saxofon hindrade honom inte från att skapa musikaliska sammanhang där rock blandades med experiment, hardcore, avantgarde och annat. Som en svamp sög han åt sig aktuell tidseras alla olika nya influenser, från 80-talet och framåt. Många betraktar hans hommage till Ennio Morricone i ’The Big Gundown’ som det mer publika genombrottet.

Sedan dess har det blivit hundratals album, mannen formligen sprutar ur sig plattor. Allt är inte bra, men det är nästa alltid något som är intressant och nytänkande. Med egna grupper som Naked City och Painkiller och med flera namnkunniga musiker (Bill Laswell, Wayne Horvitz, Bill Frisell, Fred Frith, Mick Harris m fl) har han hittat ett uttryck i mixen mellan gridcore och frijazz.
När han för några år sedan fick ett av de mest prestigefyllda amerikanska stipendierna för personer som gjort betydande insatser inom musiken, var det många som ruskade på huvudet och menade att såå intressant var han inte. Men så här i efterhand har han bevisat sig utmärkelsen värdig genom en serie album baserade på litteratur från en rad stora författare.

johnzorn-moonshirt_photocredit-ScottIrvine72

Zorn. photocredit/Scott Irvine

Med ’Inferno’ har turen kommit till vår egen August Strindberg. Liksom tidigare i serien har Zorn lagt saxen åt sidan för att komponera musiken, som framförs av en kompetent trio bestående av John Medeski, klaviatur, Kenny Grohowski, trummor och Matt Hollenberg, gitarr.

Allt under Zorns överinseende.

Fast trots att musiken är strikt komponerad så låter det väldigt mycket improvisation.

Låtarna bär namn från Strindbergs olika verk: Dance of Death, Ghost Sonata, Dreamplay m fl vilka inspirerat Zorns uttryck som domineras av att musiken ändrar tema vid udda taktbyten (5/8, 7/8, 9/8), något som inte var helt ovanligt bland ”progressiva” artister på 70-talet och framåt. Associationerna går särskilt till Samla Mammas Manna men även till Frank Zappa.

Titelspåret Inferno är också plattans längsta och tar oss igenom en rad olika sinnesstämningar, och just längden (20 min) gör att Zorn här lyckats få en större dynamik i uttrycket än då farten är speedad och framförallt gitarren plockar toner som vore den McLaughlins.

Mycket jazzinfluenser gör att hela plattan andas svårbestämbarhet och behaglig osäkerhet. Personligen hade jag gärna hört mer av tungt accentuerade grindcoregitarrer, men Zorn är sparsmakad och de återfinns bara vid några tillfällen. Som vanligt finns en poäng i att längta efter mer.

Zorn är intressantare än på länge och Strindberg lär gunga intresserad i sin grav.

Om du inte hittar skivan i importbutikerna här, går den att köpa via www.tzadik.com

Lyssna också på:

John Zorn Plays the Music of Ennio Morricone
The Big Gundown (1985)
ICON/ NONESUCH
Klassisk västernmusik tolkad, och även hyllad av Morricone själv.

John Zorn
Spy vs Spy (1989)
ELEKTRA MUSICIAN
Harcore med punkiga tolkningar av Ornette Colemans musik. Sinnesutvidgande.

Painkiller
Buried Secrets (1992)
EARACHE
Grindcore möter frijazz med Zorn, Laswell och Mick Harris (trummor Napalm Death). Enastående.

John Zorn
Spillane (1987)
NONESUCH
Deckarmusik inspirerad från den legendariska privatdetektivens olika äventyr.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi&Musik nr 1-2/2016 /c MatsLundgren.se

Filed Under: MusikNyheterRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.