JOHN PEEL intervju

John Peel har gjort mer för ny rock in vad PG Gyllenhammar har gjort för svenskt näringsliv.

Mannen som arbetat på engelska BBC sedan 1967, passerade i år sitt 5000:e program och med sina liveinspelningar har han sett till att hålla liv i engelskt musikliv. Utan hans brinnande intresse hade vi aldrig fått möta grupper som Clash, Siouxsie & the Banshees, The Cure, Jesus & Mary Chain och ett par tusen till.

Kannibal presenterar här mannan som dessutom varje kväll – tre gånger i veckan – lyckas spela minst en platta på fel hastighet.

//Publicerat i Tidskriften Kannibal nr 1-1986//

.

TISDAG KL 23.30

En ilsken telefonsignal trasar sönder den lilla sinnesro jag lyckats etablera efter att ha intervjuat mig genom en heldag. ”Hi, it’s John Peel! I got your letter”. Hej, kul att du hann höra av dig, kan vi träffas i morgon. Förresten, du kör väl ditt program just nu…”Right, hold on a minute”.

Svagt i bakgrunden hör jag hur han säger: ”And that’s the new track from Pink Industry, and since you sat so very quiet this evening, here’s a bonus for you…”.

Han ringer mig alltså till hotellet mellan två låtar. Men försäkrar sen att vi inte hörs i sändningen. Samtalet blir alltså kort. Vi ska träffas nästa dag klockan 21, en timme före programstart.

ONSDAG KL 21.15

John anländer en kvart försenad, går direkt fram till receptionsdisken i BBC:s Egton House, och hämtar dagens post av plattor. Han kan nätt och jämnt bära högen under armen. Lätt frånvarande drar han sig till minnes att det redan var ikväll vi skulle träffas., och ber mig följa med genom de vindlande korridorerna till hans egen 9 kvadratmeter lilla studio. Allt är mycket oromantiskt . Överallt ligger travar med plattor och gör utrymmet mindre.

KL 21.20

Innan jag trycker in ”rec”-knappen på bandspelaren låter jag minnet snabbsummera vad jag vet om honom: Egentligen heter han John Robert Parker Ravenscroft och är fd kvarnoperatör, springsjas och dataoperatör innan han blev intresserad av journalistik. Musikfan har han alltid varit. Något som han drog nytta av när han av en slump fick tillfälle att spela sina favoriter i radio.

Bluesen väger tungt i hans bakgrund, och på senare år har han blivit ganska ensam om att spela reggae i radion – två genrer som frekvent återkommer under hans två limmar på måndagar, tisdagar och onsdagar. Likaväl som att han i stort sett hela tiden varit ensam om att uppmärksamma plattor utgivna på små och egna bolag.

Tro nu inte all han är patriot bara för att han håller styvt på födelsestaden Liverpools fotbollslag eller The Fall, The Smiths och alla andra typiska engelska företeelser. Han har betytt åtskilligt för att ge Australienvägen kraft att skölja över de brittiska öarna, likaväl som han entusiasmeras av garagerocken. Nomads, Wayward Souls, Watermelon Men både spelas ofta och gillas skarpt.

Av alla de fantastiska historier som går om honom, är ännu fler antagligen sanna. Det märker du när du hör honom med stor auktoritet be sin mamma sätta på värmen i extrarummet, tala om för hustrun Sheila att han åker direkt hem efter showen, eller att han behöver hjälp att sätta ihop årets lyssnar-topplista, gärna av Judy. Men eftersom han tappat telefonnumret kan hon väl ringa om hon lyssnar. Eller att han förlägger sina ”John Peel Roadshow’s” där han är gästdiscjockey på olika musikställen runt om i Britannien – exakt i de städer som Liverpool FC spelar sina matcher.

Om Peel är entusiastisk över en ny platta med Echo & the Bunnymen. Cocteau Twins, Age of Chance m fl, så är ansvariga chefer på BBC mycket kallsinniga. Det flera år gamla ryktet om Peels förestående avsked har en tumörliknande kärna av sanning. Nu senast har en boss antytt att Peel kan förskjutas till att sända mellan 24-02 på natten.

Kraften kommer således inte uppifrån. Snarare från den halva miljonen lyssnare och den yngre men musikaliskt ”bredare” kollegan Janice Long. vars show ligger precis innan Peels.

KL 21.21

Du har jobbat på BBC 118 år nu, var får du Inspirationen ifrån? Trots allt är du 46 år och fyrabarnsfar…

– Jag jämför allting med fotboll. Jag är mer intresserad av vad Liverpool gör ifrån sig nästa lördag än vad dom gjorde i lördags. Samma sak gäller musiken. Jag är mer intresserad av skivorna i plastpåsen framför oss som jag inte hört än, än dom som jag ska spela i kvällens program. Folk tycker antagligen att det här är en svaghet i min karaktär…

Tycker du att del är svårt att få kickar ur dagens musik?

– Nej, egentligen inte, men du måste anstränga dig mer för att hitta dom. Dom stora och även dom mindre skivbolagen skriver idag enbart kontrakt med band som antas se bra ut på video·– har du fel sorts brallor trots att du spelar mycket bra musik får du kanske inte chansen att bli inspelad…

KL 21.25

Hur viktigt är del att vara musikfan?

– Helt avgörande. Jag skulle aldrig klara att låtsasgilla det jag spelar och sen inte göra det. Varken för mig själv eller för lyssnarna – dom skulle genomskåda mig direkt. Och trots att det antagligen gör många besvikna, så känner jag inte särskilt många musiker eller band·– samma sak där som med fotboll: jag är hellre på ståplatsläktaren än hänger i spelarnas omklädningsrum. Så jag kan spela det jag verkligen gillar och slippa ta moralisk hänsyn.

Men du kan också spela en låt för att den har en bra titel, mer än att den låter bra?

– Visst. jag kan spela en LP:s bästa låttitel hellre än LP:ns bästa musikaliska spår. Och det är ingen dålig ide, anser jag. I början av 70-talet hade jag ett eget skivbolag, och jag försökte skriva kontrakt med ett band för att jag gillade deras namn, trots att jag aldrig hade hört hur dom lät – och det var jag inte intresserad av heller. Ett skäl gott som något för att göra saker. (De hette Rancid Cyril and his Mighty Balloons, på svenska ungefär något åt ”Härskne Cyril och hans mäktiga ballonger/reds. anm.).

KL 21.30

Du spelar inte hårdrock eller musik från topplistan. Vilka prioriteringar gör du?

– Musik du kan höra i andra program låter jag för det mesta bli. Men avgörande i slutändan är hur mycket pengar jag har. BBC betalar inte för skivorna, så dom som jag inte får hitskickade måste jag köpa själv. Del är alltså mina privata skivor jag gör program med.

Du är känd som en hård kritiker av skivindustrin…

– Jag tycker att den är väldigt destruktiv, faktiskt. Oftast är jag förvånad över att en sådan okänslig och klumpig apparat kan åstadkomma väldigt rörande och känsliga produkter. Men jag tycker en bra platta från ett stort skivbolag oftast är bra trots skivbolaget mer än på grund av det. Om en artist du gillar får kontrakt med till exempel CBS så vet du att dom sakerna du tycker om inte kommer finnas kvar när plattan ges ut. Vad är det för mening med att signera en band och sen helt ändra på det dom gör bäst?

Hur går din kritik ihop med det faktum att du är en av presentatörerna i Top Of The Pops·– TV-programmet som är en spegling av topplistan·– inte independentlistans – övre del?

– Första gången jag gjorde TOTP blev jag beordrad och gillade det inte alls. Folk skrev till mig och sa att jag sålt mig. Men jag tycker att man ska sälja sig. Ingen ska tala om för dig vad du får och inte får göra. Så när alla breven kom tänkte jag: ”I så fall fortsätter jag göra TOTP”. Och nu gillar jag det, bland annat för att jag gör det ihop med Kid Jensen (innan Jensen tog jobb på Radio London arbetade han och Peel nära ihop med BBC och var kända som ”the rhythm pals”/Förf. anm) och träffar alla extraordinära människor som Bucks Fizz med flera…

Du tycker att folk tillskriver dig och ditt program för stor betydelse och saker som inte överensstämmer med verkligheten…

– Javisst, alla discjockeys som arbetar på BBC betraktas som kändisar. Speciellt dom som gör program på dagtid och som spelar miljonsäljarna. I mitt fall vill jag tona ned min betydelse. visst har mitt program en del inflytande, men det enda jag egentligen kan göra är att jag kan påskynda en del saker, men musik som är riktigt bra kommer folk förr eller senare hitta ändå.

KL 21.40

Du har musiken som enda hobby, åker ofta över Kanalen, till bland annat Holland, på dom helger du inte är ute med din ”roadshow”, hinner sällan träffa din familj. Men ditt flackande lägger ytterligare kunskap till din redan stora musikerfarenhet. Vågar du förutspå framtidens musik?

– Nej, jag gillar att sväva i ovisshet och jag gillar att ha fel. Som expert är det bra att ha fel om saker. Under nästan hela min karriär som radiomakare har plattorna som jag tyckt varit helt fantastiskt bra och evigt hållbara visat sig vara ett skämt. Och det enda som jag fnyst åt och struntat i genom åren är sånt som folk tittar tillbaka på och säger att det var musik som verkligen betytt mycket. Till exempel ansåg jag Tamla Motown vara rent nonsens, medan Quicksilver Messenger Service var riktiga grejer. Idag framstår sanningen som omvänd, vilket är bra. Jag håller med likaväl som jag anser det är bra att ha fel. Det gör dig ödmjuk…

KL 21.45

Som profet är du alltså mindre lyckad. Din styrka då?

– Att ligga jäms med det som händer. Jag får cirka 250 plattor med posten varje vecka, bara att lyssna på dom är en prestation. Och här på BBC är det många discjockeys som inte lyssnar på skivor alls. Och sen måste jag lyssna på det som når importaffärerna, det som jag köper…  Bara det faktum att jag är beredd att lägga ner så mycket tid för att få mitt program så bra som möjligt är en styrka.

– Men den verkliga styrkan är kanske att jag är uppfylld av vad jag ser som en hälsosam form av fanatism…

KL 21.50

Det är mer jag som blir nervös över att det bara är tio minuter kvar till sändning. John är helt oberörd. Han har till och med tid att guida mig genom programkontrollen – alla radiostationers heligaste rum – bort till ett trapphus som leder mot utgången.

KL 21.58

Står på Portland Place igen. John måste precis ha kommit tillbaka in i studion.

KL 22.00

I taxin tillbaka till hotellet hör jag signaturen rulla och Peels röst bryta in: ”It’s just you and me tonight, dear listener” innan kaskaden av nytt och gammalt bryter ut: The Shop Assistants, Bogshed, Captain Beefheart, Sugar Minott, Bo Diddley, Sophie & Peter Johnston, Jesus & Mary Chain, A Witness, lnca Babies, Big Flame, The Men They Couldn’t Hang, Wah!, The Beloved, Meat Whiplash, 10 000 Maniacs, Moodists, Play Dead, Half Man Half Bisquit…

c MATS LUNDGREN/Fuzebox

PS. Du får (fick) in Peel på MV-bandet 1059 eller 1089 kHz måndag-onsdag klockan 23-01 svensk tid.

 

Återpublicerad 2019 (15 år efter Peels frånfälle, men utan att hans insatser minskat i betydelse, snarast är han mer saknad än någonsin)

 

Filed Under: ArtikelIntervjuMusik

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.