John Peel fortfarande saknad

.

På fredag, 25 oktober 2019, är det exakt 15 år sedan John Peel avled i sviterna av en hjärtinfarkt under en arbetssemester han och hustrun Sheila företog i peruanska inkastaden Cusco.

John Peel Show i brittiska BBC Radio One, blev under flera decennier ett levande skyltfönster av ljud för indiemusik. Mest brittisk, men även svenska artister kunde höras under de sex timmar i veckan som hans show sändes.

Hans insatser för alla musik som lät annorlunda och skyddes av BBC, samt senare den växande oberoende musiken, kan inte överskattas. Hans attityd att välja musiken (många gånger kunde han välja plattans mest intressanta låttitel framför bästa låten) och hans personliga sätt att prata med lyssnaren, är lika saknad som att indie-musiken plötsligt fick svårare att nå hungriga lyssnare i och med hans oväntade död.

John Robert Parker Ravenscroft, som han egentligen hette, beskrivs utförligt på Wikipedia. Vi behöver inte upprepa det här.

Ännu fylligare om hans betydelse för brittisk musik (redan från 60-talet) – vilket gav honom utmärkelsen OBE 1994 – finns på John Peel wiki med över 13.000 webbsidor.

Listan är lång på artister som han bjöd in för att göra sessions med, och jag vet inte ifall det finns en lista över alla han spelade i sin show. Bland namnet utanför Sessionlistan finns t.ex. Fever Tree, som var ett av många band jag plockade upp och skrev om/spelade här i svensk media, efter att John tipsat om dem.

Vi var många svenskar som lyckades få in honom på mellanvågsbandet under 80-talet, men inte så många som träffade honom live.

Jag hade förmånen att möta honom på just BBC en kväll i maj 1984 strax innan han skulle köra sitt program. Det resulterade i en bandad intervju i radio (så snart jag återfinner kassetten som Aldman lånade för att göra ett inslag i Lilla Bommen, så lägger jag länk här), men också en artikel i Tidskriften Kannibal.

Vi kom ganska snart in på våra skivsamlingar, på sättet de växte och hur vi använde dem. John fick ett par hundra plattor med posten varje vecka, ändå rotade han i skivaffärerna – även utomlands, bl a hos Pet Sounds vid något tillfälle – så snart han kom åt. Och köpte för egna pengar en hel del som han spelade i sina program.

– Jag hade en snickare hemma för lite sen, som faktiskt blev bekymrad över bärigheten i huset när han såg att jag hade alla mina skivor på övervåningen. Vi räknade ut att de måste väga över 4 ton, och han rekommenderade mig att flytta samlingen ganska omgående, berättade John lite roat när vi sågs (tyvärr den enda gången vi hade tid båda två).

John var kanske ett större musikfan än jag, och återvände till väldigt många plattor han gillade. Jag försökte, men hann inte. Men han klarade det.

Jag hade med mig plattor från svenska artister ett flertal gånger jag passerade BBC i London, och uppmanade svenska bolag att skicka till honom.

“surprised and excited”

Hans program var ständigt under attack från överordnade chefer, liksom Bommen var här. Men till skillnad från Bommen som dukade under av en idag namnlös SR-karriärists attacker, så hade John ett stort internt kollegialt stöd, och inte minst stöd från både lyssnare, artister, skivbolag, press, ja hela branschen.

Vi pratade en del om hur han ville utveckla programmet. och sommaren samma år var han återigen tvungen att kavla upp ärmarna och slåss för sin existens. Att han orkade berodde på att han fortfarande kunde hitta musik som både överraskade och gjorde honom upphetsad. Vilket framgår av meddelandet nedan:

.

John Peels styrka var att han på något magiskt sätt lyckades hålla igång sitt kontaktnät, mitt i det kaos av plattor, lyssnarbrev och annan korrespondens, samt frekventa fajter med BBC-bossar, han måste ha levt i.

På baksidan av ett vykort föreställande hans vän och kollega David ”Kid” Jensen, skriver han ett meddelande som svar på det lite längre brev jag skickade honom strax före jul (på Schlagers brevpapper som hade en förtryckt bakgrund av noter i svagt grön färg, något han kommenterar inledningsvis) tillsammans med ett aktuellt nummer av Schlager, som jag fortfarande skrev i då.

.

“Dear Mats,
can’t equal your smart note paper, I’m afraid. Thanks for the pre-Christmas letter. Studied the magazine carefully – Why does all of Europe find Bruce Springsteen so fascinating? An amusing charlatan, in my book.

My radio march into Europe continues. Now well entrenched in Holland, good chance of work in Bremen – Sweden next?

Have been playing Nomads, Shoutless, Sinners, Wayward Souls – any others I should know about?

British music is at all-time low, the Jesus and Mary Chain are intriguing though.

Weather is, well Swedish and I got to drive to Edinburgh tomorrow.

See you soon?

John (Peel)“

Det är viktigt att inte glömma dem som gör och har gjort bra saker. Saker som berikar och tillomed uppmuntrande utmanar andra att göra bättre.

John Peel och hans show är fortfarande mycket saknad. Hans musikgärning sprider ändå både glädje och kunskap. En bättre efterklang kan man nog knappast få.

Filed Under: I blickfångetindierockMusikNyheterTips

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.