Human Impact spelar stenhårt och skitbra

Human Impact
Human Impact
Ipecac /Border
* * * *

.

Om man ska återskapa New York City i rockkänsla så är det svårt att runda Human Impact.

Kvartetten presterar på sin självbetitlade debut en veritabel provkarta på hetsen, det hårda och mjuka, skuggorna, skyskraporna, folkvimlet, det stilrent vackra med ändå så främmande, det oroande lugnet och mixen av känslor.

Visst kan man kalla Human Impact lite av en supergrupp med rätt rötter i den newyorkska undergroundscenen. Medlemmarna är sångaren/gitarristen Chris Spencer (Unsane, UXO), Jim Coleman “electronics” (Cop Shoot Cop) basisten Chris Pravdica (Swans, Xiu Xiu) och trummisen Phil Puleo (Cop Shoot Cop, Swans).

Och visst hör man mixen av Swans, Sonic Youth, Big Black, Uzi och andra tongivande grupper från den amerikanska rockscenen. Intrycken blir inte svagare av att plattan är producerad av Martin Bisi (Sonic Youth, John Zorn, Bootsy Collins).

Bisi som startade studion OAO med Bill Laswell och Brian Eno, har dock inte dragit in sina egna musikaliska samarbetsrötter som Fred Frith, eller Laswell, Daniel Ponce m fl. Det gör att Human Impacts musik inte fått den där typiska smältdegelkänslan av jazz, etno, konstrock som annars ganska ofta utmärker NYC-scenen.

Istället är det tungt, rock ibland på gränsen till grymtgenren men Spencers sång håller avståndet genom större dynamik.

Jag tar tillbaka, kanske man kan höra lite klangvärld som hos Foetus, men å andra sidan fanns den hos Sonic Youth också. Och När Human Impact på spåret ”Consequences” lägger in en blåssektion som lätt atonalt bara markerar, så infinner sig det där milda kaoset som konstmusik emellanåt presterar.

Human Impact spelar stenhårt. Och skitbra.

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 5-2020 /c MatsLundgren.se

Filed Under: HiFi&MusikMusikRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.