Det var faktiskt i samband med att jag recenserade samlingsplattan med tyska Can, som jag googlade runt lite och upptäckte att bandets dåvarande trummis Jaki Leibzeit avlidit tidigt i år.
Jag hann aldrig träffa honom, trots att han spelat med många andra musiker jag mött, bl a Brian Eno. Hans nästan maskinexakta takthållning, imponerade på många och trots att man kunde ställa atomur efter hans slag, var detta inget som sågs som omänskligt, snarare tvärt om.
Jaki som person vägde upp den andra delen, och precisionen blev en naturlig del av hans engagemang och intresse för dem han gillade.
Speciellt omtalad var han av brittiske basisten Jah Wobble och inte minst av forne bandkollegan Holger Czukay, även han basist.
Märkligt nog visade det sig att även Holger gick hädan, veckan efter min recension (inget samband, hoppas jag) men i hans fall hann vi iaf ses.
Vi genomförde ett märkligt möte i maj 1984, som ganska snart blev ett fantastiskt samtal. Jag var hos skivbolaget Virgin i London, troligen för att boka några artistintervjuer och hämta material.
Av en slump råkade Holger vara där på kontoret samtidigt, och han fanns på min lista över musiker jag skulle vilja intervjua, men eftersom han bodde i Köln hade jag räknat bort honom denna gång.
När labelansvarige frågade om jag ville träffa honom blev svaret ja direkt. Lite överraskande stod han omgående i dörren så det fanns ingen tid till förberedelse. Men när vi strax korsade Portobello Road till ett närbeläget kafé var samtalet redan igång.
Vad jag minns blev det en hel del kreativa missförstånd orsakade främst av att jag var besvärande opåläst och inte alls så inlyssnad på hans musik som jag hade velat. Jag letade i minnet efter det jag hört av hans musik, men låttitlar och associationer gick trögt att få fram.
Holger försökte ständig komma mina trevande inledningsfrågor till mötes, vilket gjorde att samtalet flög som en oljad blixt hit och dit. Ganska snart lämnade jag mitt minne därhän och fokuserade på vad Holger kunde berätta om influenser till hans egen musik, vilket ledde in på Stockhausens undervisning och principer på ett sätt som då var ganska okänt för mej.
Jag attraherades av hans nyfikenhet och experimentlusta – det var enkelt att ta till sig hans attityd till musiken, komponerande och utförande.
När han påpekade att man skulle följa flödet mer än intellektualisera musiken, fann jag gemensam beröring hur musiken kunde vara både enkel och komplicerad samtidigt.
Det här var något som blev ännu tydligare dagen efter då jag träffade Jah Wobble, vilket jag innan hade nämnt för Holger och som väckte stor muntration – de var nära vänner.
Att jag redan bokat möte med Wobble blev för Holger ett kvitto på att jag inte var en dumskalle, och därmed kunde samtalet borra sig ännu djupare ner i mysteriet kring hur musiken lockade fram kreativiteten om man var där för rätt anledningar. Pengar var inte en sådan, det framgick väldigt snabbt och väldigt tydlig.
Holger Czukay är väldigt saknad i det att han hade så mycket mer kvar att ge oss nyfikna lyssnare. Samma sak gäller förstås även Jaki Liebzeit, som jag alltså aldrig hann träffa.
För att få en liten förnimmelse om Czukays särprägel, föreslår jag några länkar det sånt jag själv varit inblandad i:
Lyssna till min intervju med Jah Wobble jag gjorde våren 1984 och som Lennart Wretlind satte ihop med musik i ett inslag i Safari 840930.
Där hörs Wobble även lira med både Liebzeit och Czukay. Båda var alltså mycket goda vänner med Wobble och delade i grunden sin syn på musik som en kraft från utsidan och tankesättet ”spela först, tänk sen”.
Se också Can framföra sin låt ”Spoon Live” där man ser både Czukay och Liebzeit traktera sina instrument då bandet stod på sin höjdpunkt.
Kolla även min intervju med Czukay och Wobble:
samt även recensionen jag gjorde av Holgers ännu helt magiska album ’Der Osten ist Rot’.