banner ad above posts

Hobbit: Smaugs ödemark – händelserik fortsättning på Bilbos äventyr

FILM. RECENSION. Trevligt att den avsomnade traditionen med decemberpremiärer av äventyrsfilmer återuppstått. Och den andra filmen om Bilbos äventyr – Hobbit: Smaugs ödemark – lever fullt ut till det bästa vi en gång fick då Sagan om Ringen respektive Harry Potter gjorde julmånaden något att cineastiskt se fram emot. I alla fall om man faller för ett bra berättat äventyr.

Få pressbilder ur filmen, men här några banner-glimtar

Få tillgängliga pressbilder ur filmen, men här några banner-glimtar

SoR kunde jag innan och utan, på gott och ont, men i både boken och i filmen är den andra delen fortfarande den bästa episoden. Det är för tidigt att påstå detsamma om Bilbotrilogin, men mellanakter kräver så mycket mer av den som berättar.

Boken är som bekant inte fyllig nog för att hålla för tre filmer, men Peter Jackson och filmteamen runt honom klarar tämligen bra att dra ut på storyn. Det är därmed av nöden att den grymma Smaug visar sig vara en riktig pratkvarn. Samtidigt hade handlingen lidit svårt ifall draken tjurat efter sin långa sömn, eller allmänt varit korthuggen och agerat rakt på sak och utan omsvep grillat Bilbo (något man annars kanske allmänt uppfattar drakar verkar ha gjort; att öppna munnen för att spruta eld, alltså, inte prata).

I Hobbit: Smaugs ödemark är det en klar fördel att inte minnas boken bra. Och det Jackson et al gör här är finfin trollbindning. Filmen är 2t41 minuter, men känns mycket kortare, i alla fall en hel timme. Mycket beror detta på att – liksom i fallet SoR – äventyret inte skulle kunna berättas så uppslukande om inte den digitala förstärkningen funnits.

Bilbo i Smaugs snodda skattkammare

Bilbo i Smaugs snodda skattkammare

Filmen drivs framåt utan att det nämnvärt känns som utfyllnad, det saknas sådana passager som i den första delen. Dialogen är också mindre pladdrig och berättarlugnet nu gör också att man tydligare förstår att alverna inte är de fantastiska varelserna som enkelt ställer upp på de godas sida. De har sin egen agenda, lite jobbigt likt hur det är i vår egen samtid.

Bilbo är lite ovanligt försigkommen, dvärgarna lite mindre truliga. Gandalf går uppenbart och inväntar del tre medan Persbrandt övertygar som olycksbådande urkraften Beorn. Färden genom den ruggiga skogen Mörkveden slutar i en svår strid med oräkneligt antal jättespindlar och de misstänksamma skogsalverna. Färden in i Berget och händelserna där är makalös action med bländande interiörer – 3D-versionen är verkligen sevärd.The_Hobbit-The_Desolation_of_Smaug_2

Filmiskt är Smaugs ödemark något vi vant oss vid i digitalt mästarklass, men likafullt så ovanligt då denna typ av berättelser inte längre verkar filmatiseras. För manus borde det väl finnas, tycker man. Tolkien har ju inspirerat horder av författare.

Finessen med Hobbit: Smaugs ödemark är den lyckade kombinationen av Tolkiens berättelse som visionärt återberättas och framförallt filmiskt iscensatts av Jacksons enastående talang.

Som publik måste vi dock ständigt påminna oss att underbart är kort. Det gäller att njuta medan man kan. Efter del tre är det över. Därför kommer ”tvåor” i bra berättelser alltid vara min favorit.

Och det gör Hobbit: Smaugs ödemark lite extra bra.
4 av 5

 

Hobbit: Smaugs ödemark har svensk biopremiär 11 december

Filed Under: FilmNyheter

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.