banner ad above posts

Hatchie ‘Keepsake’ recenseras – alltför tillbakalutat

Hatchie

Keepsake

Heavenly/Border

HHH

.

Australiensiska sångerskan Harriette Pilbeam gör under namnet Hatchie sin albumdebut. Tre förebådande singlar har mestadels hyllats, även om man kan ha svårt att förstå varför mesigt sjungande tjejer ska beundras så.

Hon kan sin Cocteau Twins, med popsprayiga gitarrer och långsamma tonsteg, och dessutom robertsmithgitarrens nära nog enkla men så effektiva tonplockande.

Men det är just det där med hennes röst, tyvärr. Där The Sundays mjuksjungande Harriet Wheeler undvek att låta mesig genom att få rösten att ta avstamp i det hon sjöng, på samma sätt som Cocteau Twins Liz Frasers nonsenslyrik gav avgörande karaktär till bandets låtar genom sin innerlighet – allt det här saknas i Hatchies röst.

Hon låter sorgligt nog ganska tillbakalutad som om hon inte tror på det hon sjunger och ofta som att hon pyser ut den luft som istället skulle ge tryck i låtarna.

Nu räddas dock plattan av ett fantastiskt band som instrumentalt håller ihop melodierna. Och tillåts fräsa i intron och passager där Hatchie håller sig borta.

Mer attityd, mer mognad eller kanske rent av sånglektioner skulle gjort ’Keepsake’ till något väldigt mycket intressantare.

 

 Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 9-2019 /c MatsLundgren.se

Filed Under: MusikRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.