Harold Budd = ljuvlig dunder

Dark Star” är väl en låttitel som klippt och skuren för Sisters Of Mercy.
Men det är faktiskt ett av spåren från HAROLD BUDDs tidiga album
Abandoned Cities’ som nyligen återutgivits.

Det kallas ambientmusik och det handlar om ett av de stora namnen inom genren. Men också om en flygmekaniker som fick spader på sitt jobb.

av MATS LUNDGREN

.

Hur många musiker kan egentligen stoltsera med att räkna in en minister bland sina fans?

När artisterna på Opal-etiketten tog hand om en kväll under en musikvecka i London för några år sen, ringde telefonen hos Brian Enos skivbolag och en röst frågade: ”Finns det någon chans att ni – eftersom Harold Budd är i London – även kan flyga över alla musikerna hit?”

Samtalet kom från Kanarieöarnas kulturminister. Naturligtvis gick saken att ordna. Ministern lär inte ha blivit besviken. Budd gjorde ytterligare ett av sina mycket sparsamma framträdanden.

Budd är egentligen mer intresserad av att komponera än att själv framföra sina verk. Det verkliga arbetet utförs i studion, inte live. Möjligen formades hans åsikt under tiden som dirigent, och trumslagare, i den militärorkester som även saxofonisten Albert Ayler ingick i.

– Jag gillade verkligen ljudet från hans sax, men kanske ännu mer imponerades jag av hans inställning. Han var den förste jag träffade som gav intrycket av att han satte sitt liv på spel varje gång han plockade upp sitt instrument, berättar Budd.

Harold Budds möjlighet att nå ut till en bredare publik kom 1980, genom samarbetet med Brian Eno på LPn ‘Ambient 2 (The Plateaux Of Mirror)‘ – faktiskt den andra releasen i Enos serie av Ambient-plattor. Den skulle senare följas av ytterligare en platta, ’The Pearl’, koncentrerad kring pianomusik.

I Los Angeles, 10 år tidigare, hade Budd beslutat ta en paus från komponerandet. Men 1972 återupptog han arbetet med att utveckla den speciella klangbild som i mycket påminde om det som minimalist-gänget Glass-Reich-Riley höll på med.

Men innan den idag drygt 50-årige Budd nyligen flyttade till London, levde han som något av en ensamvarg i L.A.s glättade musikmiljö. Själv menar han att hans musik mer speglar miljön inom honom, än den som han har runtomkring sig.

– Jag kommer från samma generation som Glass, Terry Riley och Jon Hassell. Och vi kallades experiment- eller avant garde-kompositörer och klumpades ihop med den då rådande europeiska akademiska musiken. Men vi ville någonting helt annat.

– Jag tror att vi alla hade vårt ursprung från John Cage. Vi gjorde något annorlunda, t o m från varandra, och vi gjorde det individuellt. Att vara en amerikansk avant garde kompositör på 60-talet, var att vara en riktig ensamvarg…

den ordlösa självklarheten

En aha-upplevelse för trettio år sen, framför en målning av amerikanen Mark Rothko, genomborrade Harold Budds seriösa kompositörsambitioner. Som blott 21-årig flygmekaniker slängde han skiftan i golvet för att istället genomgå utbildning till klassiskt skolad pianist.

För vad Budd såg framför den där tavlan var en glänta i dörren in till det rum vi alla har inom oss. Rummet där drömmarna och den totala koncentrationen finns och inte minst den ordlösa självklarheten som mer är ett tillstånd än en process.

Men liksom all ambientmusik, är det lyssnaren som bestämmer vilken funktion musiken ska ha; som atmosfärskapare till diskningen eller som kraftladdare i lyssning.

Madrigals Of The Rose Angel’ blev hans första inflytelserika verk. Det kom -72 efter två års tålmodigt icke-arbete. Komponerad med konsonant nakenhet och tonal minimalism, har det en mycket rik klangbild. Men kanske märkvärdigheten i stycket ligger i att han röjde oprövad mark på västkusten samtidigt som ”minimalisterna” höll på att skapa en genre i samma musikaliska landområden på östkusten.

Den självklarhet som finns i Harold Budds musik, återfanns också i hans samarbete med Cocteau Twins. En låt som ”She will destroy you” grundar sig på Cocteau Twins sublima klanger där sångerskan Liz Fraser bygger sina texter kring vissa kod-ord, för att sen låta resten inspi­reras fram med den kraft hon får ur musiken.

Faktiskt är det mer som förenar än som skiljer Budd och Cocteau’s, så samarbetet på LPn ’The Moon And The Melodies’ i slutet av -86 var helt logiskt, trots genregränserna.

Budds idévärld går att ana sig till i hans kompositioner. Även om hans keyboard emellanåt är trubbigt i översättningen, finns skönheten där.

– Jag gillar att få fram mesta möjliga liv i minsta möjliga utgångsmaterial. En mycket enkel skala, ett förhållande not för not – speciellt de som har en stor klangvidd – jag tar varje chans att utvinna det mesta möjliga ur det, förklarar han.

Samtidigt med Cocteau-plattan, kom soloLPn ’Lovely Thunder’, vars styrka finns i hur melodierna framhävs genom att keyboards och de bombastiska ekona tillåts nyansera färgerna i olika nivåer. Lite hårdraget kan man säga att Budd använde mer av spektrum här, jämfört med att som tidigare, mestadels koncentrerat sig på blandningar inom en och samma grundfärg.

Men med sin senaste LP är han tillbaka på paletten, med den skillnaden att nu målar han enbart med ljus. ’The White Arcades’ är ett skimrande lyckorus av ljuva långsamma toner. Där Glenn Branca står och lirar elgitarr vid ”the gates of Hell”, har Budd strängat om ljudbilden till en hymn vid himlaporten.

I skrivande stund har Budd återvänt till pianot i sitt hus i Los Angeles för att komponera det nya albumet. Preliminärt döpt till ‘By Dawn’s Early Light‘ (ett citat från den amerikanska nationalhymnen), har han tänkt sig att använda vokala inslag för första gången med hjälp av gamle vännen Bill Nelson, känd bl a från Be-Bop Deluxe.

När detta kommit i tryck bör inspelningen vara igångsatt, i London eller Edinburgh eftersom Budd gillar brittisk studios, och planerad release ligger under våren -91.

Harold Budd själv anser att han befinner sig på den extrema vänster­kanten inom den experimentella musiken där han delar plats med namn som Glass, Eno, Cocteau’s och Hassell.

Varför, förklarar Budd så här:

– Även om uppfattningarna går isär om vad som är rätt, så delar vi i grunden åsikten om vad som är förskräckligt…


h a r o l d b u d d a l b u m

– Madrigals Of The Rose Angel (bolag okänt) 1972
– Harold Budd (Advance) 1971
– The Pavilion Of Dreams (Obscu­re) 1978
– The Serpent (In Quicksilver) (Cantil/imp) 1981
– Abandoned Cities (Uniton/U031) sep 86
– Lovely Thunder (EG/EGED46) dec 86
– The White Arcades (Opal/925766) 1988
– ”Cartago sand dancing” + ”Strange thunder”
spår på ’Myths 3. La Nou­velle Sérénité’, samlLP
(Sub Rosa/SUB33003-5) (delad med Jon Hassell
och Gavin Bryars) juli 87
– Medverkan på ’From Brussels With Love’,
samlkassett, (Crepuscule/TWI007) 1980
– The Serpent (In Quicksilver)/Abandoned Cities
(Opal/WB/926025-2), de två utgångna albumen
på samma CD, dec 89

m e d b r i a n e n o

– The Plateaux Of Mirror, LP (EG) 80
– The Pearl, LP (EG/EGED37) 84

m e d c o c t e a u t w i n s

– The Moon And The Melodies, LP (4AD/CAD611) 1986

 

 

Artikeln är ursprungligen publicerad i Base One nr 6-7/901204 återpublicerad här 2020. c/Mats.Lundgren.se

Filed Under: BaseOneMusikNyheter

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.