Gordi ‘Our Two Skins’ oemotståndlig

Gordi
Our Two Skins
Jagjaguwar/Playground
* * * *

.

Ibland kan jag bli så erbarmligt trött på alla dessa visksjungande kvinnor som rör sig i tonlägen de knappast behärskar. Men som ständigt hyllas av kolleger som varandes fräckt och nyskapande.

Inledningen på australiensiska Gordis andra album ’Our Two Skins’ skickade oroväckande signaler åt det hållet, men redan på det nästkommande spåret ”Unready” rätas allt upp till något mycket mer lyssningsvärt (mer om det längre ner).

En slarvig genomspelning med lyssningen inställd på ”kritik” hade då också noterat både taffligt pianospel (i “Radiator“) och analogt knaster (i samma låt). Helt klart borde vi få bättre som kräsna lyssnare, tänkte jag.

Sophie Payten, som finns bakom namnet Gordi, sjunger på ett moloket sätt som understryker texterna om bristande självförtroende (t.ex. “Free Association”). Lyssnar man lite mer så finns här en oputsad pärla.

Trots invändningarna ovan finns här en ofta fantastisk melodisk omfamning. Gordi använder ljusa klanger som effektivt lyfter bort det lite molokna. Hon använder och flockkopierar sin samplade röst till kör – effekten blir förstås olika men i “Unready” har hennes röst omvandlats till accentuerande fioler – oerhört snyggt och innovativt bortom Laurie Anderson. Det ger ett skimmer till hennes musik, vilken annars skulle falla ganska platt.

Hennes melodier är både pådrivande och nästan barnsligt enkla i sin komplexitet – men självklart orkestrerad med gitarrer, keyboards och trummor. När hon undviker ett närmast viskande tonläge (på ett par låtar) och istället sjunger ut (förstärkt med sin egen röst i kören) blir det helt oemotståndlig pop.

Mer brittisk än amerikansk.

Men fortfarande oemotståndlig.

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 9-2020 /c MatsLundgren.se

Filed Under: HiFi&MusikMusikRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.