The Districts ‘You Know I’m Not Going Anywhere’ – När trygghet blir tristess

The Districts
You Know I’m Not Going Anywhere
Fat Possum
*

.

Nära tre år har passerat sedan Pennsylvaniagängets förra hyllade platta ’Popular Manipulations’ (se “en oförutsägbar rökig vandring” recension i Hifi&Musik 10/2017). På sin nya fjärde fullängdare har killarna lyckats med konststycket att redan i titeln sammanfatta det musikaliska innehållet.

Efter alla Cure-referenser på förra plattan förstår man deras ambition att komma längre bort från det där och istället skapa ett eget sound. Tyvärr stannar det i stort sett med det. The Districts låter mycket, alltså det är mycket ljud på plattan, men melodierna är svårfångade, trots popformatet.

Sångaren Rob Grote har klivit bort från Robert Smits svärta, men tyvärr inte lyckats ersätta det med något eget. Enda intressanta undantaget är låten ”Velour and Velcro”, som känns så personlig som resten av materialet egentligen borde varit. Men å andra sidan hörs istället lite Bono i Grotes röst, och kanske han skulle tagit avstamp därifrån för att fått albumet intressantare.

’You Know I’m Not Going Anywhere’ är, trots en del hyllningar, precis så – en rörelse och ljud som inte leder någonstans.

Bortslösad talang, helt enkelt. Lyssna hellre på ’Popular Manipulations’, den är fortfarande briljant.

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 9-2020 /c MatsLundgren.se

Filed Under: HiFi&MusikMusikRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.