banner ad above posts

Ginger Baker R. I. P.

”Jag har varit död flera gånger, så det spelar egentligen ingen roll hur folk lär komma ihåg mig när jag är borta. Det räcker att dom minns att Ginger Baker var en som spelade trummor!”

.

Ginger Baker somnade i söndags (6 okt) stilla in i kretsen av sin familj på ett sjukhus i Canterbury, Kent. 80-årige Baker blev en legendarisk trumslagare efter att ha trakterat instrumentet  från 15-årsåldern. Han förknippade sig själv med jazz, och hoppade in som trummis i Alexis Korners Blues Inc 1962 då Charlie Watts slutade för att spela i Rolling Stones.

Baker gick sen vidare till Graham Bonds Organization, där han första gången mötte Jack Bruce med vilken ha redan då fick en infekterad relation – GBO upplöstes när Baker sparkade Bruce under knivhot(!).

Att de senare skulle spela ihop i supergruppen Cream, var ingen högoddsare direkt, men det var faktiskt Baker som övertalade Eric Clapton att lämna John Mayall’s Bluesbreakers efter ett gig med bandet, för att bilda Cream 1966. Att han i sin tur blev övertalad av Clapton att låta Bruce hantera basen i Cream, framgår i Eric Claptons självbiografi Eric Clapton The Autobiography (Eric Clapton/Christopher Simon Sykes/Centrury London. 2007)

Det mesta om Bakers avtryck i musikhistorien kan man hitta i Wikipedia, men också att “Baker was noted for his eccentric, often self-destructive lifestyle, and he struggled with heroin addiction for many years.”

På andra håll kallas han ”notorious hellraiser ” i samma mening som ”celebrated drummer” (usafriday.com).

Jack Bruce gick bort för fem år sedan (141025), men hans efterlevande ”The Bruce family” twittrar om Bakers frånfälle och påpekar att han faktiskt var

.

som en storebror för Jack, och publicerar en bild där Jack lagt armarna om sin ”storebror” i ett ögonblick av frid.

Det faktum att ”bröder rivaliserar” kastar en del förklarande ljus över varför de båda oftast var så ilska på varandra. Lika mycket som liveimprovisationerna lyckades hålla ihop Cream så länge, var det i efterhand uppenbart att bråken mellan Jack och Ginger var det som gav extra krydda till denna redan heta anrättning och dessutom drev Cream framåt.

Jag nämner i min runa om Jack Bruce bortgång, också intervjun jag gjorde med Ginger Baker i Faschings artistloge i januari 1987. Inte helt kul och den redan då bittre Baker blev än mer svartsynt genom åren. Titelspåret på

.

hans sista soloplatta ‘Why?’ (Motéma Music, 2014) beskrev han själv som baserad på alla hans tragedier och otur under hans karriär där han förlorat allt flera gånger än vad han kunde minnas, men på något vis lyckades han ändå fortsätta framåt.

Lika mycket som intervjun hade hotfulla inslag, lika mycket kunde det musiken Baker producerade – framförallt med hjälp av Bill Laswell – sudda bort minnet av hans bittra miner.

Jag skrev både en artikel i Slitz/LjudGINGER BAKER – som du kan läsa i original, samt inte minst gjorde jag ett radioinslag – Ginger Baker bland hästar och träd i programmet Spräckel – som varvade intervjun med låtar från det då aktuella albumet ’Horses and Trees’. (Länkar dit kommer imorgon.)

Låt oss hoppas att Ginger Baker redan fått fatt i Jack Bruce där i musikhimlen och att de återigen ställer till oreda genom att addera trummor med bas och ett makalöst sväng bland alla harpor.

 

PS Citatet i inledningen är hämtat från intervjun 1987.

Filed Under: BloggMusik

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.