banner ad above posts

Gang of Four ‘Happy Now’ recenseras – Strålande inledningen tappar sen fokus

Gang of Four

Happy Now

Gill Music/import

HHH

.

Det börjar bra, inledningens farliga gitarr i ”Toreador” hinner knappt sluta förrän en sugande tung bas i ”Alpha Male” får oss att minnas fornstora dagar.

Leeds storheter Gang of Four skakade musikfundamentet samtidigt som punken 1976, men liksom övriga band utanför London tog de bara avstamp i punken och skapade new wave med större artikulation och annan utmaning än det rena raseriet.

Efter tre lysande inledande album sinade inspirationen och fortsättningen kändes mestadels vilsen. Tyvärr upprepas lite av historien på nionde albumet Happy Now’. Efter den strålande inledningen tappar man successivt fokus.

Numera hör man en hel del som går att hänföra till grannstaden Sheffields Human League (då stallkompisar på Fast Product) (och inte den stadens farligare avantgardister Cabaret Voltaire). Om det är medvetet går inte att säga men gitarristen Andy Gills låtar (han har skrivit allt på plattan) får i arrangemangen – syntarna låter alltmer som disco än funk – en inte så lite slagsida åt det snällare.

Jag håller inte med det mest hätska kritikerna som jämför dagens Gang of Four med en korsning av Muse och Duran Duran. Skillnaden mellan då och nu är att Gill tagit över som bandledare och kompositör. Ursprungskvartetten lutade sig mycket på sångaren Jon King, vilken slutade 2012. Det han tog med sig var farligheten, känslan av påkallad akut handling, ett yttre hot som måste bemötas.

Förutom att allt detta fanns i hans röst och i låtar som “To Hell with Poverty“, “At Home (He’s a Tourist)”,Damaged Goods“, “Outside The Trains Don’t Run On Time“, “I Love A Man In A Uniform“, “Love Like Anthrax” med flera, så var det ett politiserande av rocken.

Gang of Four krävde lyssnarens uppmärksamhet, spetsade sitt uttryck med rockfunk som fick det att rycka i åhörarens ben men det handlade då om pogo än disco.

Ung och hungrig har inte helt förbytts mot gammal och mätt, men Gills röst är inte lika distinkt utmanande som Kings och det är väl mer regel än undantag att rörlighet och dynamik minskar i takt med att åren går.

’Happy Now’ är dock bara snäppet ifrån att suggerera den vitamininjektion de skulle behöva för att återvinna spänst och utmaning.

Varför inte testa med att koka bassträngarna?!

 

 Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 10-2019 /c MatsLundgren.se

Filed Under: MusikRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.