Fake Names debut mer rock än superpunk

Fake Names
Fake Names
Epitaph/Playground
* * * 

.

”Punk rock supergroup”. Kanske är det en eftergift till den punkrevivel som nu rullar runt i delar av det musikaliska landskapet. Och genreindelningen av Fake Names självbetitlade album är kanske ett försök att attrahera just den publiken.

Rätt fåfängt faktiskt, punkarna är smartare än så, för det här är mer traditionell amerikansk rock.

Gissningsvis är det medlemmarnas bakgrund som gjorde det oemotståndligt att kalla dem för ”punksupergrupp”:
Brian Baker (Minor Threat, Dag Nasty, Bad Religion), Michael Hampton (S.O.A., Embrace, One Last Wish), Dennis Lyxzén (Refused, International Noise Conspiracy, INVSN), och Johnny Temple (Girls Against Boys, Soulside).

Ur svensk synvinkel är det förstås Dennis Lyxzéns medverkan här som tilldrar sig intresse. Och vi kan konstatera att han kommer ut på andra sidan med hedern i behåll.

Men punk är det alltså inte, snarare hårdare rock, lite hårdare än hur amerikansk new wave lät en gång. Lite vassare (”elakare”) gitarrer, lite gapig sång men artigt på hitsidan gränsen för en topplisteplacering och emellanåt ett omisskännligt inslag av pop.

Refrängen i ”Brick” antyder potentiell ”radioplåga” och ”Darkest Days” blandar drama med snitsiga gitarriff. Materialet i övrigt är kompetent med saknar exemplens lite tydligare melodikrokar, vilket gör att helhetsintrycket blir lite anonymt.

Bandet bildades 2016, det här är deras debutalbum och på fyra år borde det ha kunnat bli mer originellt.

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 7/8-2020 /c MatsLundgren.se

Filed Under: HiFi&MusikMusikRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.