Cloud Nothings ‘Life Without Sound’ recenseras – formidabel hyllning till förebilderna

Cloud Nothings
Life Without Sound
Wichita/PIAS/Border
HHHH+

.

Clevelandkvartetten Cloud Nothings fjärde album är en hyllning till förebilderna och en magnifik demonstration av hur man med stor skicklighet förädlar sina influenser.

Wikipedia har svårt att genrebestämma bandet och blandar etiketter som indierock med noise rock och post hardcore. Inget stämmer riktigt, framförallt inte post hardcore som borde vara mycket hårdare.

Istället är det ganska mycket punk/new wave i botten – med spår av förädlad Ramones och stick av ett mindre hårdnackat Stiff Little Fingers – men rejält uppmixat med det där flödet som både My Bloody Valentine och droongitarrernas portalfigurer Sonic Youth gjorde till sina kännemärken.

Cloud Nothings styrka är att de blandar in stora mängder melodisk pop och har stark tillit till det de gör. Snabba ösiga låtar blandas upp med melodier där partier av både lugn och lågmäldhet får spela huvudroll. Det här skapar stor dynamik och Dylan Baldis texter kring funderingar på omvärld och relationer göms inte i mixen.

Baldi startade bandet 2009 och är fortfarande drivande kraft med en rockröst som klarar det mest från att berätta en bra story till att uttrycka stor desperation.

Bandet avslutar plattan klockrent med ”Realize My Fate” där gitarrerna droonar på gränsen till Glenn Branca men varvar med att plana ut i rena ackord medan Baldi sjunger ”I believe in something bigger…/… find it hard to realize my fate” och allt avslutas med en final mest i kaos.

Producenten John Goodmanson, som jobbat med Sleater-Kinny, har även här presterat samma övertygande resultat.

’Life Without Sound’ är fylld med svårtmotståndliga ljud och melodier.
En platta som räcker länge.

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 4-2017 /c MatsLundgren.se

Filed Under: MusikNyheterRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.