Clap Your Hands Say Yeah ‘Going To Hell’ Lite för mycket upprepning

Clap Your Hands Say Yeah
New Fragility
NS/Playground

* * *

.

Dåvarande Brooklyn-aktiva Philadelphiakvintetten spelade en tämligen egen variant av indierock/pop med klara artrockinslag. Förutom sångaren/gitarristen Alec Ounsworths särpräglade röst vann gruppen tidig uppmärksamhet då David Bowie och David Byrne ibland syntes på gruppens livespelningar.

Och tidiga Clap Your Hands Say Yeah (ofta kallade CYHSY) hade ett inslag av David Byrnes (mer än Talking Heads) kantighet. Musikaliskt blev detta allt mer ett orkestersatt soloprojekt runt Ounsworths på gränsen till gnälliga röst och särpräglade låtar – där man gärna hade inslag av instrument som plinkiga gitarrer och ganska vilda pianon.

Bandet bildades 2005 och 2012 hade de andra musikernas sidoprojekt vuxit ut så pass att de unisont beslöt lämna CYHSY.

När så Ounsworth nu gör sitt sjätte album under namnet CYHSY, så låter det förvånansvärt troget ljudbilden bandet tog avstamp ifrån. Att det inte har den där tajtare bandkänslan längre, är förstås självklart, men hans röst är fortfarande gäll och sångstilen biter sig fast i stormiga melodier som ibland för tankarna till en Brecht på jakt efter ett modernare uttryck.

Initialt är ’New Fragility’ intressant kompakt med en ljud- och melodivägg som tar en stund att höra nyanserna i eftersom det verkar hända så mycket. Det där gör Ounsworth bra, hans lätt gnälliga sång låter inte alls malplacerad utan snarast verkar det understryka låtarnas innerlighet, nästan som att han sjunger i trance.

Även om förstagångslyssnare lätt dras med i hänryckningen, så finns det även en gräns för dem – vilket fansen borde nå tidigare – att upprepningen här har mindre chans att lyckas hålla kvar förtrollningen.

’New Fragility’ lider tyvärr av samma åkomma som de tidigare albumen. Bristen på variation gör att man tröttnar ganska snabbt, även om en lyssningspaus med annan musik lika snabbt kan återkoppla till att man återigen kan fascineras av Ounsworths musikaliska uttryck.

Jag tror helt enkelt att Ounsworth skulle behöva släppa in fler musiker/influenser för att skapa en riktigt hållbar dynamik. Och det är väl det klassiska dilemmat för alla soloartister som tappar distansen till den egna självbilden.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 4-2021 /c MatsLundgren.se

Filed Under: HiFi&MusikMusikRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.