banner ad above posts

Candy Bomber ‘Volume 1’ recenseras – ett drömprojekt realiseras

Candy Bomber
Volume 1
BRONZERAT/BORDER
HHHH+

Ett drömprojekt.

Paul Lemp var delägare i studion som bär albumets titel. Lemp var själv passionerad basist, komponerade för dans/teater/film, och var under ett par år eldsjäl i ett antal sessioner som spelades in där han hade sällskap med folk från Way-out Berlin – ett kollektiv som mest sysslar med musik för teater och happenings. Här finns medlemmar ur The Bad Seeds, Einstürzende Neubaten, Toby Dammit, Gemma Ray och många fler.

Tanken var att skapa ett fundament för friform och experiment. Resultatet blev explosivt.

Inledningen låter förvillande lik Danielle Dax och avbryts av en Inca Babies-gitarr, följt av en Moodistbas.

Och så fortsätter det: Lite Siouxsie Sioux mixad med Linder i Ludus, eller också skulle det kunna vara Björk som sjunger men i så fall här med mer precision vilket tillför gruppens framförande en intressant stabilitet. Men en vokalt utflippad Björk skulle helt enkelt blivit för mycket eftersom Candy Bomber arbetar med en uppsjö olika melodiska ingredienser.

I ljudbilden hör vi en exakt xylofon med svävande klang, en funkdriven elbas, en mansröst (påfallande lik William Burroughs intonation) som ibland ”sjunger” baklänges (”spegelvänd” sång), som Black Lodge-dvärgen pratar i Twin Peaks.

Vad sägs om reverbkryddade keyboards som mer spelar med klanger än melodilinjer, en småpratig saxofon som emellanåt småspringer ikapp med basen, trummor som markerat tar kommando och stannar upp musiken för att plötsligt byta stockarna mot vispar och sen släppa in sångerskan igen till den avslutande ”North”. En lätt vemodig varmblodig melodi fylld av själfylld jazz där texten handlar om avstånd men sångerskans röst transpirerar närhet.

Candy Bomber lyckas förena motsatser och använder kontraster för att intensifiera uppmärksamheten. Precis samma metod som den bästa rocken utnyttjar likväl som klassisk och alla annan musik som knäckt koden.

Visst det låter väldigt mycket teatermusik ibland, men styckena hänger ihop utan annat att stödja sig mot ett tydligt sammanhang.

Sammantaget är uttrycket förvånande lugnt och inte det hejdlösa öset man ändå anar att de här musikerna verkligen är kapabla till. Och det är kanske just i den antydan som nerven gör sig än mer påmind.

Tragiskt nog avled Lemp oväntat sommaren 2015, men andra har tagit över och sammanställt inspelningarna för utgivning.

Detta första smakprov måste få Lemp att le i sin himmel.

Ett drömprojekt med ett drömresultat!

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 3-2017 /c MatsLundgren.se

Filed Under: MusikNyheterRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.