banner ad above posts

Buffalo Tom recenseras – nya ‘Quiet And Peace’ dryper av spellusta

Buffalo Tom
Quiet And Peace
Schoolkids Records/Border
HHHH+

Buffalo Tom blev en hastigt glimrande stjärna på indiehimlen för pass 30 år sedan. Deras enastående låt ”Birdbrain” är förtätat slammerrock och en perfekt skildring av hur man känner sig som ideell tidningsutgivare utan redaktion men med ett koppel fantastiska frilansmedarbetare (då jag gav ut Base One).

Sen försvann de från min lyssningshorisont eftersom fortsättningen var tämligen mekanisk. Kanske det berodde på att kompisen J Mascis bara producerade debuten och efterföljande ’Birdbrain’. När deras ’Big Red Letter Day’ kom 1993 var jag helt enkelt inte där, vilket var synd upptäcker jag vid efterlyssning nu.

Åtta album senare kommer bandets nya platta efter ett uppehåll på hela sju år.

Och ibland blir man bara så lycklig över hur bra det kan bli om man låter bli ett tag.

Bostontrion bottnar nu i sin musik, och visst anade jag influensen även tidigare men nu låter de inspirationen från Replacements blomma fullt ut. Både i ballader och snabbare spår blir det förträffligt. Bandet är så samspelt, melodierna får sången att driva med sig instrumenten och framförallt sångaren Bill Janovitz sologitarr är ömsom styrman ömsom pigg gast i högsta masten. Att man även låter trummisen Tom Maginnis sjunga på några spår, skapar en smart variation.

Quiet And Peace’ dryper av spellusta och titeln är möjligen en beskrivning av åren mellan de senaste albumen, för den har inget med det musikaliska innehållet till den här plattan att göra. Tack för det.

Man kan misstänka att valet av inspelningsstudio också blev avgörande denna gång.

Man pratar ibland om att det sitter i väggarna, men här blir det nästan hudnära sant. Bill tog sina kompisar till Woolly Mammoth Studios i Waltham, Massachusetts, och fick Dave Minehan att producera. Dave är något av lokal legend och spelade som tonåring i Replacements och Paul Westerbergs soloband.

Dave förtydligar ytterst finkänsligt Replacementsinslaget hos Buffalo Tom och får hela plattan fyllas av jublande indierock, varierat i tempo till Janovitz tonsäkra sång med lyrik ofta om relationer.

Visst, här finns även ett stänk av Springsteen, av Dinosaur Jr, av Bob Mould, ibland av Poco (!) och ibland av Justins Curries sätt att göra låtar med sitt Del Amitri.

Och på tal om brittisk influens: Mot slutet kommer ”The Seeker” och låter som The Who i ögonblicket ’Tommy’, eller egentligen som de ville låta då (gissningsvis), men sologitarren är klockrent Pete Townshend och sången en klarare Roger Dalterys – avslutet är precis lika rappt och utan efterklang som var dåtidens signum.

Fantastiskt skitbra, rubbet!

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 4-2018 /c MatsLundgren.se

Filed Under: MusikNyheterRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.

Protected with IP Blacklist CloudIP Blacklist Cloud