banner ad above posts

Sonic Surf City ‘ÉPICO!’ recenseras – Ett pärlband av välartikulerad fortpop

Sonic Surf City
ÉPICO!
Vinylgossen (äv. Waterslide/online)
HHHH+

Norrköpings hjältar Sonic Surf City grundades 1988 och säg vilket band kan fira 30-årsjubileum och samtidigt ge ut ett sjunde album där de låter bättre än någonsin tidigare?!!

Som inte alltför aktiv följare så har jag lyssnat på bandet från och till sedan starten, utan att falla pladask, ska tråkigt nog sägas. Killarnas mix av i huvudsak Beach Boys och Ramones har hos mig alltid låtit roligare på papperet än i praktiken. Men det är en smaksak och den som gillar surfpunk tycker annorlunda.

I mina öron har SSC varit sin egen genre alltför trogen, det har blivit enformigt och ett stelt uppfyllande av konformism. Till för åtta år sedan, ska tilläggas. För på albumet ’Pororocka’ (2010) hände något.

Bandets motor, Ola Hermanson, började använda sin talang att plocka ihop popmelodikrokar från olika håll han hört genom åren, dessutom började han aktivt sjunga varierat och som en följd av det började låtarna lösgöra sig ifrån den jämna ”smet” det tidigare materialet huserat i.

Una Big Kahuna” från den plattan är fortfarande en popklassiker.

Men detta var bara början.

SSC vidareutvecklade sin melodiska känsla på efterföljande ’Viva Wahines’ (Ceilidh, 2013). Här någonstans skedde också ett byte av trummis, vilket troligen betytt en del, men de kvarvarande medlemmarnas ökande skicklighet på sina instrument i kombo med en rensad och kristallklar ljudbild har spelat en väsentlig större roll för att det ständigt låtit bättre.

Addera sedan turnéer ibland annat Spanien och nu senast ett par mycket lyckade vändor i Japan, så har vi ett nästan pånyttfött band i disciplinen ”spelglädje”.

Ola Hermanson – till vardags framgångsrik hjärncancerforskare – fortsätter att utveckla sin multitalang även som kompositör och sångare. På nya ’ÉPICO!’ har paletten av tempovarierade melodiska influenser breddats ytterligare – utan att ursprungets spelidé urholkats – något som bandet både tjänat på och uppenbarligt gillar. Annars skulle det inte låta så här bra.

Plattan släpptes i Japan förra året och fanns därför med på min årsbästalista 2017. Men det är först nu den får officiell release även här i form av vinyl, även om den funnits på cd online innan. ’ÉPICO!’ består av ett pärlband av välartikulerad fortpop.

Ska jag göra ett nedslag i denna popextas, får det bli ”Shalalala”. Låten är en mix av det bästa; distinkt pop där Ola bollar sin sång med nya körsångerskan Sara Samuelsson precis lagom mycket, melodin känns välbekant utan att kunna härledas och stinget i låten hålls hela tiden i schack av Johan Söderhielms fantastiskt klingande gitarr. Stefan Anderssons bas pulserar sen ikapp med Calle Larssons träffsäkra trumspel. Och att anrättningen avslutas på 1’39 blir en uppvisning i att den klassiska längden under 3 minuter på en bra poplåt fortfarande håller.

Och så där lyckas SSC hålla spelhumör och entusiasm uppe på i stort sett alla ’ÉPICO!’s 16 spår. Ett par låtar kunde ha utlämnats men ska ses som referenspunkter till hur fantastiskt bra det övriga materialet är.

Så nära en fullträff man kan komma och ett formidabelt fyrverkeri av melodiskt variation på ett till synes omöjligt begränsat tidsutrymme.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 5-2018 /c MatsLundgren.se

Filed Under: MusikNyheterRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.

Protected with IP Blacklist CloudIP Blacklist Cloud