Braids
Shadow Offering
Secret City/Playground
Montrealbaserade Braids fortsätter att snickra ihop komplicerad men ack så själfylld pop.
Med lyrik om kärleksförhållanden, svårigheter och eforisk lycka.
Uttrycket vilar mycket på sångerskans Raphaelle Standell-Preston känslosamma röst som hon smart nog varierar från lågmält tilltal till lite skarpare snirklingar som ibland hos Dolores O’Riordan (The Cranberries) men oftast väldigt mycket påminner om en ung Kate Bush.
Hon är antagligen dödstrött på den jämförelsen, men det finns inget kopierande eller parasiterande i detta, hon bara har den röstklangen.
Och den klangen passar väldigt väl in i låtmaterialet som pendlar mellan elektriskt och akustiskt, mycket tack vare de instrumentala insatserna från Austin Tufts och Taylor Smith, med klangrika gitarrer, synt med melodiska slingor, stråkljud eller enbart flygelklang tillsammans med distinkta trummor.
Liksom på förra plattan, ’Deep in the Iris’ (2015), är trions nya fjärde ’Shadow Offering’ ofta fylld av komplicerade melodier där musiken både känns välbekant och inbjudande okänd, så där som Wye Oak kan låta i sina bästa stunder.
Ett album som håller för lyssning väldigt länge.
Recensionen är även publicerad i Hifi & Musik nr 9-2020 © MatsLundgren.se