Bob Mould
Sunshine Rock
Merge/Playground
* * * *
Bob Mould har haft ett makalöst årtionde. Med återutgivningar av plattor från hans tidiga karriär, en biografi, flera världsturnéer, en flytt till Berlin, tre rockalbum (där de två senaste varit helt lysande) och så nu, ytterligare en platta – ’Sunshine Rock’.
Titeln på nya albumet kommer från något vi nordbor så självklart hyllar: solens värmande återkomst när mörkret från höst och vinter ger vika.
Mould bekantade sig med Berlin 2015, spenderade allt mer tid där under 2016-17 för att slutligen flytta dit permanent 2018. Han lärde sig förstå vår ”soldyrkan” och det där med att hylla ljuset istället för att förbanna mörkret.
Han besegrade sina återkommande mörka tankar genom att på olika sätt skapa positiva påminnelser om att sakernas tillstånd går att påverka genom att rocka skiten ur dysterheten.
Så när titelspåret kom ut som inledningslåt till det nya albumet kände han vändningen manifesteras.
’Sunshine Rock’ är på det viset en härlig bekantskap. Plattan bygger på eufori, och det melodiska titelspåret smittar av sig på merparten av det övriga materialet. Mould släpper dessutom fram sin sång på ett sätt tidigare sällan hört. Lägger man därtill att rösten och gitarrerna ösigt brottas om hur melodierna ska utföras, så resulterar det i att lyssnaren sällan förlorar uppmärksamheten.
På plattan finns också låten “Lost Faith” där Moulds mörka text käpprätt på väg mot Marianergraven, men där han ovanligt och härligt nog ryter åt sig själv att sluta deppa och tro på att man faktiskt kan styra bort från det där om man slutar ge efter.
’Sunshine Rock’ är en inbjudande resa, men som ändå inte klarar att överträffa kraften i Mould två föregående album, framförallt är melodierna starkare där. Visserligen har han på fem spår kryddat med stråkar genom ett inlett samarbete med Prags 18-hövdade TV-orkester – jag kan inte påminna mig att han använt sånt tidigare – men har gör det sparsamt och accentuerande vilket kan komma att bli intressant att följa framöver.
Eufori räcker dock väldigt långt och det ska bli spännande att höra vad Moulds nyvunna positivism kommer leda oss intresserade framöver.
Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 3-2019 /c MatsLundgren.se