banner ad above posts

Aseethe ‘Throes’ recenseras – Smart lyssning för en nyfiken publik

Aseethe

Throes

Thrill Jockey/Border

HHHH

.

Jämfört med flertalet dronerock- och doom-metal-band lyckas amerikanska trion Aseethe variera uttrycket. På sin tredje fullängdare ’Throes’ har de tagit sig till Steve Albinis studio Electrical Audio och kanske är det Albinis förtjänst i rollen som ”ljudtekniker” (han vägrar kalla sig ”producent”) som gör att gitarrerna skapar det där extra spänningsmomentet i musiken.

Till skillnad mot ”sången” som i doom-sammanhang är så grötig att man inte hör texterna (vi murvlar kallade genren för ”grymt-rock” när den kom på 80-talet) tillåts en del av Aseethes gitarrer spela varierat ovanpå ett fundament av drone. Grunden låter oerhört inspirerad av Glenn Brancas sätt att låta gitarrer skapa ljudmattor men Aseethe får Albini bena upp instrumenten och undviker effektivt att en ljudgröt uppstår.

Albini håller hela tiden Aseethe på den här sidan om rocken och det känns helt i sin ordning att ljudmassorna tillåts slingra sig iväg till bortåt 10-minuterslåtar när både tempo och gitarrspel varieras så snyggt.

Personligen tröttar jag alltid snabbt på både skrik- och grymtsång respektive entonigt gitarrmalande, men det finns något i Aseethes uttryck som väcker uppmärksamheten till att lyssna vidare. En del av känslan för tankarna till minimalism och modiga musiker inom jazz, experiment och rock.

’Troes’ erbjuder befriande dynamik och variationen låter ibland som ett effektivt sätt att låta instrumenten berätta något som ligger bortom orden. Hela albumet andas det egensinne som Albini oftast lyckas smälta in i allt han företar sig.

Aseethe gör helt enkelt dronerocken grenreöverskridande. Smart lyssning för en nyfiken publik.

 

 Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 10-2019 /c MatsLundgren.se

Filed Under: I blickfångetMusikNyheterRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.