Algiers besjälat på ‘There Is No Year’

Algiers
There Is No Year
Matador/Playground
* * * * 

.

Den har inte sjunkit en enda grad, hettan i den magma som fortsätter att strömma från Algiers. På nya albumet ‘There Is No Year’ blandar man soul med psychedelisk rock utan att en enda sekund snegla på vad musikvärlden i övrigt håller på med.

Sångaren Franklin James Fisher är precis så desperat som vi hörde honom på utmärkta självbetitlade debuten (2015) och uppföljaren ‘The Underside of Power’ (2017).

Inledande titelspåret har samma rytmiska syntförstärkta tryck som vi senast hörde hos Die Krupps, kryddad med en chant som låter väldigt indiansk.

Tacksamt nog lugnar kvartetten snabbt ner sig och resten av skivan är en varierad upplevelse både vad gäller rytmik och melodik.

Algiers har i grunden en intensitet som påminner om den hos en gång Jim Thirwell (Foetus), i övrigt inga jämförelser musikaliskt.

Algiers vokala uttryck är en oväntad mix av Marc Almond och Boy George, ett möte som tar de bästa bitarna ur respektives stämma och får Fishers röst att bli hängivet rusig. Uttrycket blir enastående besjälat. Fisher är alarmistisk, och han tror verkligen på vad han sjunger om – att tillståndet i världen är allvarligt, men motstånd är möjligt.

Elektrifierat med syntar på liknande sätt Heaven 17 jobbade med, men Algiers trasar samtidigt sönder liknelsen genom att blanda in en avig sax och stötar av atonalitet.

På ett fascinerande sätt fortsätter Atlantakvartetten att förena gospel med postpunk och industrirock.

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 3-2020 /c MatsLundgren.se

Filed Under: HiFi&MusikMusikRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.