A Certain Ratio ‘ACR Loco’ fräckt och tidigt uttryck

A Certain Ratio
ACR Loco
Mute/Border

* * * *

.

Se där vad en lyckad turné kan inspirera till.

A Certain Ratio genomförde nyligen sin bästa serie spelningar under det här årtusendet. Den alstrade energin stoppade de ner i sitt första album på tolv år. Och det hörs verkligen.

A Certain Ratio kallades bara ACR ganska snabbt efter starten. På nåt vis kändes det logiskt i linje med deras ofta rytmiska musik, som skilde sig från Factorystallets övriga band i hemstaden Manchester. Vi talar 80-tal vid tiden då Happy Mondays lyckoflum till groove körde över publiken på ett annat sätt än kollegerna New Order som allt mer gled ut på discoklubbarnas dansgolv.

ACR präglades mycket av Jeremy Kerrs snärtiga basspel och hade mer gemensamt med inriktningen hos stallkompisarna 52nd Street. Det bandet tog sitt namn från den berömda jazzgatan i New York, och jazzinfluenserna delades med ACR. Tycker nog att ACR gick bort sig lite där till slut, de förlorade både egenart och energi.

Desto roligare är upptäckten att ’ACR Loco’ rätt mycket återvänder till det fräcka uttryck bandet hade vid starten. Den stötiga funk de tillverkade då är i stort återfunnen nu. Med blås, jazzigt influerade gitarrstick, syntar. Mindre Talking Heads, mer (Bill Laswell’s) Material. Ja, tankarna går även till löftena Di Leva antydde på debuten ’Marginal Cirkus’ vars funkinslag var just Material mer än T Heads eller Bowie.

ACR verkar fortfarande vara mestadels instrumentala, men har den goda insikten att det kan bli lite trist i längden. Vokala gästspel kommer således från bland annat Denise Johnson och från Eric Random, han med Bedlamites ni minns. Tony Quigley på sax (en gång Swamp Children/Kalima med Ann Quigley, innan han blev ordinarie i ACR) förhöjer också.

Rytmiken är motorn som driver ACR framåt, och med så mycket energi nerstoppad i studio skulle det vara spännande att möta bandet på en tät klubbspelning. Kolla bara drivet i låten ”Supafreak”.

Plattan väcker aptit och signalerar ett kärt återseende

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 11-2020 /c MatsLundgren.se

Filed Under: HiFi&MusikMusikRecension

RSSComments (0)

Trackback URL

Leave a Reply




If you want a picture to show with your comment, go get a Gravatar.