Sonic Surf City ‘ÉPICO!’ recenseras – Ett pärlband av välartikulerad fortpop

Sonic Surf City
ÉPICO!
Vinylgossen (äv. Waterslide/online)
HHHH+

Norrköpings hjältar Sonic Surf City grundades 1988 och säg vilket band kan fira 30-årsjubileum och samtidigt ge ut ett sjunde album där de låter bättre än någonsin tidigare?!!

Som inte alltför aktiv följare så har jag lyssnat på bandet från och till sedan starten, utan att falla pladask, ska tråkigt nog sägas. Killarnas mix av i huvudsak Beach Boys och Ramones har hos mig alltid låtit roligare på papperet än i praktiken. Men det är en smaksak och den som gillar surfpunk tycker annorlunda.

I mina öron har SSC varit sin egen genre alltför trogen, det har blivit enformigt och ett stelt uppfyllande av konformism. Till för åtta år sedan, ska tilläggas. För på albumet ’Pororocka’ (2010) hände något.

Bandets motor, Ola Hermanson, började använda sin talang att plocka ihop popmelodikrokar från olika håll han hört genom åren, dessutom började han aktivt sjunga varierat och som en följd av det började låtarna lösgöra sig ifrån den jämna ”smet” det tidigare materialet huserat i.

Una Big Kahuna” från den plattan är fortfarande en popklassiker.

Men detta var bara början.

SSC vidareutvecklade sin melodiska känsla på efterföljande ’Viva Wahines’ (Ceilidh, 2013). Här någonstans skedde också ett byte av trummis, vilket troligen betytt en del, men de kvarvarande medlemmarnas ökande skicklighet på sina instrument i kombo med en rensad och kristallklar ljudbild har spelat en väsentlig större roll för att det ständigt låtit bättre.

Addera sedan turnéer ibland annat Spanien och nu senast ett par mycket lyckade vändor i Japan, så har vi ett nästan pånyttfött band i disciplinen ”spelglädje”.

Ola Hermanson – till vardags framgångsrik hjärncancerforskare – fortsätter att utveckla sin multitalang även som kompositör och sångare. På nya ’ÉPICO!’ har paletten av tempovarierade melodiska influenser breddats ytterligare – utan att ursprungets spelidé urholkats – något som bandet både tjänat på och uppenbarligt gillar. Annars skulle det inte låta så här bra.

Plattan släpptes i Japan förra året och fanns därför med på min årsbästalista 2017. Men det är först nu den får officiell release även här i form av vinyl, även om den funnits på cd online innan. ’ÉPICO!’ består av ett pärlband av välartikulerad fortpop.

Ska jag göra ett nedslag i denna popextas, får det bli ”Shalalala”. Låten är en mix av det bästa; distinkt pop där Ola bollar sin sång med nya körsångerskan Sara Samuelsson precis lagom mycket, melodin känns välbekant utan att kunna härledas och stinget i låten hålls hela tiden i schack av Johan Söderhielms fantastiskt klingande gitarr. Stefan Anderssons bas pulserar sen ikapp med Calle Larssons träffsäkra trumspel. Och att anrättningen avslutas på 1’39 blir en uppvisning i att den klassiska längden under 3 minuter på en bra poplåt fortfarande håller.

Och så där lyckas SSC hålla spelhumör och entusiasm uppe på i stort sett alla ’ÉPICO!’s 16 spår. Ett par låtar kunde ha utlämnats men ska ses som referenspunkter till hur fantastiskt bra det övriga materialet är.

Så nära en fullträff man kan komma och ett formidabelt fyrverkeri av melodiskt variation på ett till synes omöjligt begränsat tidsutrymme.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 5-2018 /c MatsLundgren.se

Ben Frost ‘All That You Love…’ recenseras – En resa där du själv är farkosten

Ben Frost
All That You Love Will Be Eviscerated
Mute/Border
HHHH

Noise-genren inom musik kräver mycket av sina lyssnare, men är alltid intressant eftersom det som låter ständigt tvingar lyssnaren att omdefiniera vad som är musik. Som skönhetsupplevelse är det knappast något man sätter på för att höja stämnigen på ett party, snarare då att man vill få gästerna att lämna lokalen.

Ben Frost är en australiensare baserad i Reykjavik, verksam inom instrumental experimentell musik med influenser hämtade från klassisk minimalism, punkrock och black metal. Det är inte helt korrekt att placera honom inom noise-genren, men mycket av hans ambientmusik hamnar emellanåt där, som filmmusik man inte riktigt kan frammana handlingen i utan rörlig bild. Oftast utan sammanhållande rytm eller pulser.

Han har 17 album bakom sig, många samarbeten och många soundtracks. Hans nya ”album” ges ut som en sexspårs vinyl-ep. Den innehåller ny musik inspelade tillsammans med Steve Albini och outgivna mixar av Alva Noto och Steve Albini.

Det som initialt fångade mitt intresse är just Albinis medverkan i produktionen. Från att ha varit en bångstyrig revoltör med inte alltid kloka beslut, har han sedan många år ägnat stor kraft och allvar till att hjälpa andra artister att förverkliga sina ljudidéer utan att, som annars vanligt förekommande, låta artisterna förverkliga producenten/ljudteknikerns egna idéer om hur det borde låta.

Hur det skulle ha låtit utan Albinis ödmjuka roll i produktionen är förstås omöjligt att säga. Men jag vill gärna tro att han bidragit till att ’All That You Love Will Be Eviscerated’ har givits en större dynamik där ”musiken” mellan ljuden fått utrymme att skapa attraktion och inte dränkts i larmande instrument.

’All That You Love…’ är inte alltid lätt att ta till sig, men i mindre portioner och frekvent återvändande är detta en platta som kommer räcka mycket längre att upptäcka saker i.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 5-2018 /c MatsLundgren.se

Slowgold ‘Mörkare’ recenseras – Glitter i melodierna

Slowgold
Mörkare
Playground
HHHH

Amanda Werne är sedan många år en självklar fixpunkt i Göteborgs musikliv. Hon har karisma, en stark inre musikalisk kompass som drar till sig både uppmärksamhet och intresse. Inte undra på att hon spelat med storheter som Nynningen, Freddie Wadling och en rad andra. Energi attraherar energi.

Av någon oförklarlig anledning så har det jag hört av henne aldrig riktigt fäst. Till det ögonblick där jag av en slump zappade in henne i en av tevekanalernas kvällsprogram.
Kanske var det knuffen jag behövde, att höra hennes okonstlade reflektioner över sin musik: influenser och avsikter. Närvaron då hon med band spelade live i studion trollband.

Just det här draget av fokusering återfinns också på hennes femte album bakom artistnamnet Slowgold. Fast det tar en stund att höra det, eftersom hennes kompositioner ofta har ett drag av drömskhet över sig, på samma sätt som hennes lyrik både är nära och fjärran.

Men det finns en konsekvens i hennes val av albumtitlar: ’Stjärnfall’ (2015), ’Glömska’ (2015), ’Drömmar’ (2017) följs nu av ’Mörkare’.

”Mörkare handlar om att våga vara trygg i mörkret, där man måste lita mer på sin intuition och sina känslor, eftersom ljuset inte finns. Man ser inte längre saker på det sätt man är van vid”, säger Amanda Werne i pressmeddelandet.

’Mörkare’s stora och omedelbara attraktion ligger i Werners klingande gitarrspel och glittret i melodierna. Hon har en förmåga att låta det instrumentella bölja dynamiskt med både texter och melodier – många gånger vävs de många trådarna samman till något oemotståndligt. Inledande ”Verklighet” ger skivan ett bra anslag med sitt medryckande flöde.

Hon inspireras av Neil Young men har konturerna av en svensk PJ Harvey fast då mycket mer eftertänksam och lugnt reflekterande.

När Werne hittar solstrålar att gå på kommer världen explodera. Längtar redan efter hennes nästa album.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 5-2018 /c MatsLundgren.se

Joan as Police Woman ‘Damned Devotion’ recenseras – Bara hängivelse, ingen förbannelse

Joan as Police Woman
Damned Devotion
PIAS/Border
HHH+

Härlig titel.

Men inte ett spår av förbannelse över hängivelsen i Joan as Police Woman’s sjätte album.
Amerikanska Joan Wassner har en säker känsla för soul, där hon mer lutar sig mot poprock än mot gospel. Låten ”Tell Me” är beskrivande hur hon använder röst i olika lager och med upprepning för att skapa en svårmotståndlig melodislinga där texten handlar om öppenhet och mod att visa äkthet.

Titelspåret handlar inte oväntat också om närhet, uttryckt på ett mer sparsmakat och långsammare sätt utan att musikinfluenstråden till Prince uttryck tappas.

Wassner började bygga upp sin egen karriär under tiden med Dambuilders (1991-97) där hon under tre album agerade violinist, för att mot slutet både komponera låtar, spela gitarr och keyboard samt också sjunga.

Framfusigheten här har lett till en rad medverkande hos andra artister – både live och i studio – bl a Elton John, Lou Reed, Rufus Wainwright, John Cale, Sheryl Crow, Dave Gahan, Steve Jansen, Lloyd Cole m fl. Och deltagit i Sverigebekantingen Nathan Larsons sidoprojekt Mind Science of the Mind.
Efter en kort passus med Black Beetle och ytterligare några, ger hon sedan 2004 ut sin musik som Joan as Police Woman.

På ’Damned Devotion’ är kanske hennes lyriska insats om mänsklig rakhet den tråd som håller ihop allt. För musikaliskt arbetar hon gärna med melodier som har omaka partier och ibland även är svåra att skönja.

Hennes röst tar dock lyssnaren vid handen och gör att man gärna återkommer till ’Damned Devotion’ för att försöka begripa hur allting hänger ihop.

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 5-2018  /c MatsLundgren.se

Frankie Cosmos ‘Vessel’ recenseras – Formidabel totalromantik

Frankie Cosmos
Vessel
SubPop/Playground
HHHH

Bakom namnet Frankie Cosmos döljer sig en ung Greta Kline som låter omvärlden veta hur hon tänker och känner sig. Med tanke på att detta är hennes 52:a album blir man lätt orolig att denna hennes tredje utgåva med Frankie Cosmos lär vara lika hyperaktiv som hon själv ger intrycket av att vara.

Men denna Newyorker får ihop 19 spår på 34 minuter med en brittisk skimrande pop så skir att Alan Horne kommer gråta över att han inte fick skriva kontrakt med henne när Postcardetiketten var stjärnan på indiehimlen.

Från en lätt tvekande början visar sig ’Vessel’ bli en kandidat för mångas årsbästalistor. Lyssna bara på totalromantiska ”Duet” med sin nästan viskande melodi.

Eller minimalistiska “As Often As I Can” vars fulla lyrik är: ”I love you so, I’ll let you know, as often as I can”. Låten klockar in på 0’59 sek. Rakt på sak och egentligen behöver inte mer sägas.

Jo, möjligen att ingen borde missa denna lågmälda explosion av oförstörd romantikpop.

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 5-2018  /c MatsLundgren.se

Buffalo Tom recenseras – nya ‘Quiet And Peace’ dryper av spellusta

Buffalo Tom
Quiet And Peace
Schoolkids Records/Border
HHHH+

Buffalo Tom blev en hastigt glimrande stjärna på indiehimlen för pass 30 år sedan. Deras enastående låt ”Birdbrain” är förtätat slammerrock och en perfekt skildring av hur man känner sig som ideell tidningsutgivare utan redaktion men med ett koppel fantastiska frilansmedarbetare (då jag gav ut Base One).

Sen försvann de från min lyssningshorisont eftersom fortsättningen var tämligen mekanisk. Kanske det berodde på att kompisen J Mascis bara producerade debuten och efterföljande ’Birdbrain’. När deras ’Big Red Letter Day’ kom 1993 var jag helt enkelt inte där, vilket var synd upptäcker jag vid efterlyssning nu.

Åtta album senare kommer bandets nya platta efter ett uppehåll på hela sju år.

Och ibland blir man bara så lycklig över hur bra det kan bli om man låter bli ett tag.

Bostontrion bottnar nu i sin musik, och visst anade jag influensen även tidigare men nu låter de inspirationen från Replacements blomma fullt ut. Både i ballader och snabbare spår blir det förträffligt. Bandet är så samspelt, melodierna får sången att driva med sig instrumenten och framförallt sångaren Bill Janovitz sologitarr är ömsom styrman ömsom pigg gast i högsta masten. Att man även låter trummisen Tom Maginnis sjunga på några spår, skapar en smart variation.

Quiet And Peace’ dryper av spellusta och titeln är möjligen en beskrivning av åren mellan de senaste albumen, för den har inget med det musikaliska innehållet till den här plattan att göra. Tack för det.

Man kan misstänka att valet av inspelningsstudio också blev avgörande denna gång.

Man pratar ibland om att det sitter i väggarna, men här blir det nästan hudnära sant. Bill tog sina kompisar till Woolly Mammoth Studios i Waltham, Massachusetts, och fick Dave Minehan att producera. Dave är något av lokal legend och spelade som tonåring i Replacements och Paul Westerbergs soloband.

Dave förtydligar ytterst finkänsligt Replacementsinslaget hos Buffalo Tom och får hela plattan fyllas av jublande indierock, varierat i tempo till Janovitz tonsäkra sång med lyrik ofta om relationer.

Visst, här finns även ett stänk av Springsteen, av Dinosaur Jr, av Bob Mould, ibland av Poco (!) och ibland av Justins Curries sätt att göra låtar med sitt Del Amitri.

Och på tal om brittisk influens: Mot slutet kommer ”The Seeker” och låter som The Who i ögonblicket ’Tommy’, eller egentligen som de ville låta då (gissningsvis), men sologitarren är klockrent Pete Townshend och sången en klarare Roger Dalterys – avslutet är precis lika rappt och utan efterklang som var dåtidens signum.

Fantastiskt skitbra, rubbet!

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 4-2018 /c MatsLundgren.se

Tracey Thorn recenseras – nya ‘Record’ ett mycket fint återseende

Tracey Thorn
Record
Unmade Road/Caroline
HHHH

Personligt nära, utan att vara insmickrande.

Hur många klarar av det idag då hela världen består av flirtar med topplistan?!

Inledande “Queen” kunde ha varit en låt med Annie Lennox. Samma melodiska sug och emotionella direkthet. Skillnaden är Tracys djupare och mjukare röst, som också gör låten till hennes egen.

Efterföljande ”Air” låter som en version av Tomas DolbysThe Flat Earth”. Lägg dem bredvid varandra, och dra ingen annan slutsats än att Dolby var där först.

Det gör dock inte låten sämre. Dolby fann ett tonläge som kan fyllas med allehanda textvariationer och kompletterande melodikrokar – alla sannolikt lika lyckade.

Tro nu inte att resten av plattan är variationer av andras låtar, eller ens lika inspirerat kraftfulla. Det vore kanske att begära för mycket.

Record’ är lite ojämn i det att det övriga materialet inte har ett lika direkt tilltal melodiskt. Kanske också att man lånar lite för mycket av musikaliska instick i arrangemangen, basen blir emellanåt lite för ”discolik” även om kompgitarren kan låta lite Clash och beatet Sly’n’Robbie i händerna på Bill Laswell.

Några låtar har blivit lite för långa och skulle tjänat på en bättre stringens. Däremot stör det mindre att arrangemangen lånat uttryck från 80/90-talet, inte oväntat eftersom det är där hon har sitt ursprung.

Trace Thorns texter handlar ofta om känslor och relationer. I det är hon lik sin karriärs början i Marine Girls och duon Everything But The Girl.

Jag skrev om hennes fina solodebut ‘A Distant Shore‘ (Cherry Red, 1982). (Omnämnd i Två Steg Före 52/821012. Se även Everything But The Girl i Två Steg Före 47/820803.)

Därefter skildes i stort våra musikaliska vägar.

’Record’ är ett mycket fint återseende.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 4-2018 /c MatsLundgren.se

Wye Oak recenseras – nya ‘The Louder I Call, the Faster It Runs’ ett melodiskt fyrverkeri

Wye Oak
The Louder I Call, the Faster It Runs
Merge/Playground
HHH

Baltimoreduon Wye Oak släpper sitt av många efterlängtade femte studioalbum.

Den som hört och gillar Sylvan Esso kommer älska Wye Oak för de sistnämndas formidabla fyrverkeri av rullande melodislingor och rytmer programmerade på syntar av trummisen Andy Stack och med bärande sång av gitarristen Jenn Wasner.

The Louder I Call, the Faster It Runs’ börjar strålande i låten “The Instrument” med titelspåret hack i häl och följt av omfamnande ”Lifer” som tillomed bjuder på ett ganska elakt gitarrsolo. Duon är i fin form och deras karaktäristiskt pulserande melodislingor är i stort sett lika spänstiga som vi vill ha dem. Det enda lite bekymmersamma är ett drag av sorgsenhet mitt i jublet.

Wasners röst har mognat ytterligare sen sist och hon nästintill ekvilibrerar ovanpå all avancerad elektronik där hennes sång är som en svala en blåsig dag.

Det här är mer komplex musik än den som Wasner gör tillsammans med Flock Of Dimes, men långt ifrån lika komplicerat.

Jämfört med ’Shriek’ (2014) känns det dock som att den klarblåa soldränkta himlen har en molnstrimma som envist ligger kvar. De nya melodierna saknar samma intensitet, och kanske har det att göra med att paret för första gången producerat ett album boende i var sin stad. De sammanstrålade sen under en vecka för att koncentrerat slutföra produktionen.

Kanske tappade de en del energi där, men jag tror mest på att Wasner har svårt att fokusera två band samtidigt.

Lyssnar man framförallt på alla You Tube-klipp med hennes Flock Of Dimes hör man ett lugnare tillstånd i musiken, en mindre stress och en mer avskalad komplexitet.

Även om Wye Oaks nya ändå är bra, så strålar den inte, och hade vunnit på att skära bort stråket av avsked.

 

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 4-2018 /c MatsLundgren.se

Car Seat Headrest recenseras – nya ‘Twin Fantasy’ helt suveränt i energi/slammer

Car Seat Headrest
Twin Fantasy (Face to Face)
Matador/Playground
HHHH+

Som en mix mellan The Kinks, Ramones och Big Black.

Går det?

Funkar alldeles utmärkt och är lika intressant som det verkar otänkbart.

Car Seat Headrest har en enastående förmåga att ha Kinksklang i sina melodier, mycket tack vara Will Toledos sångröst som har samma nyans som Ray Davies. Big Blackinslaget är en supervass gitarr som här gärna utnyttjas med skarp spraypopsfräs, kombinerat med driv som hos Ramones.

Det här finns genomgående på ’Twin Fantasy’ men är kanske tydligast på ”Sober to death” som förutom Davies-sången är melodiskt ren och väldigt mycket åt Kinkshållet utan att instrumenten tillåts larma överdrivet busigt.

Det finns också väldigt mycket omtanke i texten, något som även gäller plattan i övrigt, präglat av den relation som Toledo hade vid dess tillkomst. ’Twin Fantasy’ är en återinspelning av albumet med samma namn, och har fått tillägget (Face to Face) för att skilja det från originalet.

Ursprungsplattan från 2011, numera med tillägget (Mirror to Mirror), blev snabbt en kultklassiker bland fansen för sitt fokus på relationer, men redan då visste den 19-årige Toledo att han skulle återkomma till albumet för att göra låtarna full rättvisa.

Så sker nu, instrumentalt, i arrangemang och i uttrycksfullhet. Lo-fi ’Twin Fantasy’ har blivit hi-fi.

Som elfte studioalbum är det helt suveränt i energi/slammer och inte minst i perfekt balans mellan de två.

 

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 4-2018 /c MatsLundgren.se

Turin Brakes recenseras – nya ‘Invisible Storm’ inspirationslös och vilsen

Turin Brakes
Invisible Storm
Cooking Vinyl/Playground
H

Det är två år sedan ‘Lost Property’. Engelska Turin Brakes består fortfarande av Olly Knights och Gale Paridjanian, med samarbetspartners i Rob Allum och Eddie Myer. Men musikaliskt känns avståndet oerhört mycket längre.

Duon ägnar numera sin kraft åt smäktande ballader där fokus flyttats från indierock till folkrock.

På ’Invisible Storm’ saknas alla fräcka avstamp från ‘Lost Property’ och det sötsliskiga de fastnar i nu.

Inte ens en glimt i ögat.

Inspirationslöst och vilset.

Kursändring, tack.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 4-2018 /c MatsLundgren.se

Stephen Hawkings R I P

BLOGG.KOSMOS. Stephen Hawkings föddes på Galileo Galileis dödsdag, hade samma professur i Cambridge som Isaac Newton och gick bort på Albert Einsteins födelsedag.

Det ser ut som mer än en tanke, och stora tankar var just denna speciella persons förmåga att formulera innehållet i.

I ljuset av att han blev mästare på svarta hål och använde Einsteins relativitetsteori som hävstång för nya sammanhang i universum, så gav han samtidigt samtiden ett förbisett perspektiv på vad en stor del av vad mänskligheten ägnar sin uppmärksamhet idag.

Vad bryr väl en singularitet, eller ett sakta avdunstande svart hål, om räntenetto, amorteringskrav, internets fake news och historieförfalskningar, hatstormar och mediedrev.

Mänskligheten borde fundera på hur vår arts eftermäle skulle se ut om allt liv på jorden släcktes idag. Är det så här vi vill bli ihågkomna?

Tack för att du höjde blicken, Stephen, må du vila i frid.

Shame ‘Songs of Praise’ recenseras – grym debut

Shame
Songs of Praise
Dead Oceans/Playground
HHHH+

Grymt. Att det sen handlar om en debutplatta gör saken ännu grymmare.

Engelska femmannabandet Shame blandar gärna influenser och öppningslåten ”Dust on trail” har ett sound som ofta är en mix mellan Sonic Youth med Godfathers.

Efterföljande ”Songs of praise” låter gitarrena klinga som en hybrid mellan U2, The Cure och spraypop med en nypa av Creationstallets klangvärld. Och så där håller det på.

Shame klarar att låta gitarrerna larma utan att samtidigt gröta ihop ljudbilden. Här är det klangrent tydligt, hela tiden uppkäftigt och påstridigt uppmärksamhetskrävande.

Instrumentalt är Shames mognad helgjuten och man undrar spontant hur det kan låta så drivet bra redan från start.

”Unga arga män” är det vokala temat plattan igenom, killarna är från södra London och det är punkattityd som gäller, många gånger vresigare än John Lydon. Andra gånger är det så typiskt entonigt att det kan bara kan vara brittisk indie. Men tankarna går även till det pratberättande som Ian Dury var mästare på. Textmässigt är det mest argt, ibland med dissningar och avstånd. Helt onödigt faktiskt, när bandets musikaliska uttryck är så klockrent.

Kanske lite tidigt att börja prata om årsbästalistor redan, men spännande att möta en debut som redan gör anspråk på att hamna där.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 3-2018 /c MatsLundgren.se

Arrows of Love ‘Product: Your Soundtrack To The Impending Societal Collapse’ recenseras – lika intressant som titeln är lång

Arrows of Love
Product: Your Soundtrack To The Impending Societal Collapse
I’m Not From London/Border
HHHH+

Arrows of Love har jämförts med Shellac när dessa var som bäst, vilket är lite tveeggat minst sagt. Kanske har jämförelsen vuxit ur att gruppens andra platta är producerad av Bob Weston från just Shellac.

I mina öron är detta något annat, och faktiskt mycket intressantare.

Jag gillade Big Black, vilket var liktydigt att gilla Steve Albinis attityd till rock, stavat h-a-r-d-c-o-r-e. Och framförallt hans gitarrspel i kombination med febrigt ilskna låtar. När Albini startade Shellac fanns det mest bara ilska.

Arrows of Loves likhet med Sonic Youth är slående, inte minst i spåret “Come With Me” där gitarrens spretiga plockande skulle kunna varit Thurstone Moore och den kvinnliga röstens berättande mer än sång skulle kunna ha varit Kim Gordons.
Men de gör det bra, väldigt bra.

Kärnan hos Londonbaserade Arrows of Love består av Nima Teranchi och Nuha Ruby Ra. Resten är som ett musikaliskt kollektiv där musiker byts ut och in beroende på om det gäller studioarbetet, turnerande eller något annat.

Det enda engelska jag hör i deras musik ger en svag association till brittiska indiebolaget Vindaloos storheter The Nightingales med sitt torra sound och plinkande gitarrer. Just dessa plinkande gitarrer som verkar spela något annan låt än den sångaren sjunger, fanns som en uttrycksfullhet hos vissa engelska postpunkband, och stundom även inom hardcoren. Mästare på detta var Albinis accentuerade gitarr under Big Blacktiden.

Arrows of Love har mycket av efterpunk i sitt sound, och lika mycket uppsprucken ljudbild som hos Sonic Youth. Men bandet klarar av att variera lunga lugnare låtar med totalösiga, lugnare partier med hotande hysteri. Men de drar sig inte heller från att fräckt travestera ett ösigt parti i låten ”Beast” från just Big Black, antagligen bara en beundrande nickning till mästarna.

11 låtar med varierande intensitet, självsäker sång från Nima Teranchi vars texter tyvärr är tämligen svåra att uppfatta (antagligen inte meningen) och ytterst lite information om denna experimentella anrättning som även i titellängd är märkvärdig. Vem döper egentligen en platta till ’Product: Your Soundtrack To The Impending Societal Collapse’?

Men plattan är lika intressant som titeln är lång. Och bered dig på att omdefiniera begreppet ”melodier”.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 3-2018 /c MatsLundgren.se

FIRE! ‘The Hands’ recenseras – expressiv fullträff mellan malande och melodi

FIRE!
The Hands
Rune Grammofon/Border
HHHH+

Som att bli omkullsprungen av en häst. Och det gäller inte bara låten ”Washing Your Heart…” (som ser ut att ha haft arbetsnamnet ”Horse”) utan faktiskt hela ’The Hands’.

Saxofonisten Mats Gustafsson firar tioårsjubileum med sitt combo FIRE!. Med sig har han Johan Berthling på elektrisk bas och double bass samt trummisen och percussionisten Andreas Werliin.

Måste erkänna att jag missat det mesta av de sex album trion har producerat, och just ”missat” är nog ett rätt ord eftersom trions sjätte album ’The Hands’ är något utöver det vanliga som obesvärat slinker mellan genrepoliser som ömsom kallar det jazz, ömsom rock.

Mats Gustafsson låter i sina vildaste stunder sina alt/tenorsaxar påminna en hel del om Peter Brötzmann (vilken han spelat med och säkert influerats av).

Till skillnad mot Brötzmann behöver inte Gustafsson ensam hålla uppe öset. På The Hands’ finns förutom en del lugnare låtar, ett enormt driv i samspelet mellan Berthling och Werliin. Berthling har en förmåga att hugga på sina bassträngar så att det låter både sologitarr och framförallt ger ett sväng som inom rocken.

Alla tre kompletterar varandra utsökt och plattans underliggande groove hämtar näring både från hardcore, experiment och jazzrock.

En expressiv fullträff mellan malande och melodi, och verkligen något som river av mot den tandade kanten.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 3-2018 /c MatsLundgren.se

Nabihah Iqbal ‘Weighing of the Heart’ recenseras – talangfull indiemix

Nabihah Iqbal
Weighing of the Heart
Ninja Tune/Playground
HHHH

Med albumet ’Weighing of the Heart’ återtar Nabihah Iqbal sitt födelsenamn och släpper tidigare artistnamnet Throwing Shade.

Musiken skulle kunna vara en mix av det sound som skulle uppstått om man blandade Factory- och 4AD-stallens typljud under 1980-talet. För den som inte var med då betyder det att klingande gitarrer (typ Durutti Column) blandas med synttrummor (typ Colourbox), en gnutta dansgolv (typ New Order) och drömska melodier (typ Cocteau Twins).

Sången däremot är kombinationens svaga länk. Här och var sjunger Nabihah Iqbal, men om hon medvetet valt att lägga det på loj shoegazenivå eller för att hennes röst inte håller för större melodiska utsvävningar, det är oklart och får bli lyssnarens gissning som avgör. Det blir både entonigt och enahanda ganska snabbt, och där hon bara reciterar texterna, får man i alla fall chansen att istället flytta fokus till musiken.

Iqbal har en fin talang som multiinstrumentalist, och lyckas man i lyssningen göra om hennes vokala insats till ännu ett instrument så stör den mindre och musiken blir både intressantare och fyller lätt sin plats i rummet.

Samtidigt går hennes budskap om mysticism, drömtillstånd och fornegyptisk mytologi fram mycket bättre.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 3-2018 /c MatsLundgren.se

Strand Of Oaks ‘Harder Love’ recenseras – Showalters bländar oss

Strand Of Oaks
Harder Love
Dead Oceans/Playground
HHHH

Livet är en bergodalbana och kärleken kan vara hård att nå, skrev jag när ’Hard Love’ recenserades i HiFi & Musik nr 4/17. På nya ’Harder Love’ har Tim Showalters (killen bakom Strand of Oaks) samlat alternativa tagningar och demos från inspelningen av förra plattan.

På papperet låter en sån platta inte ens halvkul. Men Showalters bländar oss.

De alternativa tagningarna är oftast intimare, både nerskalade i volym och reverb. Det ger en mer personlig ton och en ovanlig tydlig känsla att det nära nog är en ny låt. Titelspåret här har blivit ganska struttigt och mer Bruce Springsteen än den förra plattans Triffidsdoftande känsliga explosion.

Båda är lika bra, och det är få artister som klarar sånt.

Flera av de nya låtarna här skulle mycket väl ha kunnat ha varit inkluderade på ’Hard Love’, så bra är de, men samtidigt förstår man ganska snabbt varför de valdes bort. Grundskälet är säkert att minimera risken att Strand of Oaks skulle klassas om plagiatörer. ”Dream Brother” exempelvis står på egna ben men låter väldigt mycket som att den var gjord av Dinosaur Jr.
Ändå finns egen kraft här, mitt i bland alla influenser och inspirationer.

Slutsatsen blir att Timothy Showalter har en fortsatt mycket stor fäbless för psychedelica, men att den är mycket större än vad som avslöjades på ’Hard Love’. Trots några undantag så fyller merparten av låtarna på ’Harder Love’ sin plats och bjuder lyssnaren på ännu ett hörvärt album.

De båda albumen matchar varandra fint och ger en fördjupad bild av en intressant musiker att följa framöver.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 3-2018 /c MatsLundgren.se

Test: Tego Roundline Eco automatiserar värmekollen

TEST. BLOGG. För två år sedan gjorde vi ett stort test av svenska radiatortillverkaren Tegos elradiator Roundline Reco.

Nu har deras uppföljare kommit. Lever Eco upp till sitt tidsriktiga namn?

Läs hela testet här: Test: Tego Roundline Eco ger smartare värmekoll

Test: Tego Roundline Eco ger smartare värmekoll

Tego Roundline Eco – i korthet

Tego Roundline Eco är senaste modell av Tegos elradiatorer, och erbjuder mer automatiserad värmestyrning.

Med enkla tryckningar kan man välja energibesparande program för att minska förbrukningen av direktverkande el. Programmen ger både dag- och veckostyrning utan manuell övervakning. Tegos nya modell är bakåtkompatibel så det går även att använda redan köpta moduler för trådlös styrning, om man hellre vill det.

Eco-serien är Tegos bästa erbjudande hittills, även om vi fortfarande saknar WiFi.

 

Omdöme

Form: 5
Installation: 5
Användande: 5
Mjukvara: 4
Funktioner: 4
Prisvärdhet: 4

HELHET 4,5

Fördelar
Snygg design
Manuell automatisering
Enkel att ställa in och styra
Trådlöst tillval
Inbyggt överhettningsskydd

Nackdelar
Bara 3 graders temperatursänkning
App-styrning saknas fortfarande
Något högt totalpris

Slutsats
Tego Roundline Eco ger än bättre kontroll på elförbrukningen än föregångaren Reco. Det som saknas är möjlighet att automatiskt sänka temperaturen mer än 3 grader. Något som borde kunna korrigeras via en app, som vi fortfarande väntar på att Tego ska erbjuda.

 

Översikt Tego Roundline Eco

För två år sedan testade vi Tego Roundline Reco – se testet här – där vi bl.a. hyllade möjligheten att kunna styra radiatorernas strömförbrukning trådlöst. Roundline Reco har sedan årsskiftet uppgraderats till den nya modellen som kallas Eco.

Det här nya testet ansluter i fundamentet till beskrivningen i vårt tidigare test. Det mesta är sig likt hur man hanterar radiatorn – även vad det gäller den trådlösa delen. En trådlös RF-mottagare på elementen är fortfarande ett extra tillbehör, liksom Rumstermostatenheten som kan styra ett eller flera element.

Men skaffar man en sådan tappar man samtidigt lite av poängen med Eco-elementen. Eco är mer självgående än Reco, men att kalla dem för “smarta” är en överdrift i att de saknar dynamisk funktion och inte kan viariera temperaturen självmant då den känner av rums/utomhustemperatur och kan justera sin effekt utifrån det. Men där är ingen tillverkare idag.

“Smartare” är Eco i alla fall i det att radiatorn har inbyggda styrningsmöjligheter utan att behöva kopplas till en trådlös Rumsenhet.

 

Tekniska specifikationer – Tego Roundline Eco

Finns i sju olika effektlägen i intervallet 300W-1500W
Finns både för 230V och för 400V
Radiomottagare Tego Roundline  238 kr
Rumstermostat Tego Roundline  475 kr
Element Tego Roundline Eco 400W/ 400V  1 571 kr
Element Tego Roundline Eco 600W/ 400V  1 674 kr

Allt är cirkapriser på nätet

Testpaketet (3st 400W element, 1st 600W element) totalt: 6 387 kr

Installation

Precis som i testet av Tego Roundline Reco

Nyheterna

Utseendemässigt är Reco- och Eco-modellerna identiska med undantag för ett hål en bit ovan termostatvredet.

Det där lilla hålet på Eco-modellen gör stor skillnad.

Reco-modellen saknar det viktiga hålet (jämför bilderna, typ “finn ett fel”). Utan detta gick det bara att ställa in termostaten via vredet. Mer finkorning inställning krävde en RF-sändare och en Rumstermostatenhet.

 

Med en Rumstermostatenhet styrs flera Reco-radiatorer via olika knapptryckningar. Den här gäller även för de nya Eco-modellerna.

Styrenheten kommunicerar med en Radiomottagare (RF-Plug) som enkelt monteras på Reco-radiatorn. Radiatorns termostatvred sätts på 20-grader som blir utgångspunkt i kommunikationen när den trådlösa modulens stift trycks in i radiatorn. Även detta gäller för Eco-elementen och vi nämner detta för en kommentar längre ner.

Med en penna eller gem trycker man på programknappen som finns inne i hålet.

Med fem olika program kan man sänka temperaturen 3 grader under 6 eller 8 timmar, dagligen eller veckovis.

Så här ser programmet ut:

1. Dygnsprogram, från den tidpunkt som knappen trycks in så sänks temperaturen 3 grader i 6 tim. Detta upprepas varje 24e timme.
2. Dygnsprogram, från den tidpunkt som knappen trycks in så sänks temperaturen 3 grader i 8 tim. Detta upprepas varje 24e timme.
3. Veckoprogram, från den tidpunkt som knappen trycks in så sänks temperaturen 3 grader i 6 tim dag 1-5. Dag 6-7 sker ingen sänkning.
4. Veckoprogram, från den tidpunkt som knappen trycks in så sänks temperaturen 3 grader i 8 tim dag 1-5. Dag 6-7 sker ingen sänkning
5. Veckoprogram, från den tidpunkt som knappen trycks in så sänks temperaturen 3 grader i 6 tim dag 1-5. Dag 6-7 sänks temperaturen med 3 grader i 8 timmar.

Man trycker in programknappen samma antal gånger som det program man vill aktivera.

Man avaktiverar programmet genom att hålla programknappen intryckt i 3 sekunder.

Lysdioden talar om status på element och programaktivering. Grönt ljus betyder att inget program är aktivt, dioden lyser också då elementet värmer.

Rött ljus signalerar att program är aktivt och en sänkning just nu är aktiverad.

Är man osäker på vilket program som matats in, stänger man kort av och sätter på elementet. Lysdioden blinkar då samma antal gånger, som motsvarar det programnummer som styr elementet.

Vid strömavbrott klarar radiatorn att hålla tid och aktivt program i minne i 36 timmar.

Då en Radiomottagare installeras i radiatorn tappas minnet av både tidpunkt och aktivt program. Då radiomottagaren tas bort måste därför program aktiveras på nytt.

Svårare än så här är det inte.

 

Hur fungerar Tego Roundline Eco ?

Fungerar klockrent efter beskrivningen.

Fördelen med denna manuellt styrda automation är att man kan installera element på platser i bostaden som man inte ger så mycket uppmärksamhet eller besöker sällan. Det kan t.ex. vara ett hörn i ett rum man inte är i så ofta, men just där har man haft problem med fukt och för att slippa mögelangrepp har man satt ett element där. Eller också är det ett kallförråd som behöver 5 grader över frostvaktnivå, men som man inte orkar bevaka värmenivån i. Där är Ecos programfunktioner förträffliga.

Men.

Visst finns det alltid ett “men”?!

Temperatursänkningen sker från det ögonblick programmeringen görs. Vill man sänka 3 grader från 01 på natten, måste man aktivera programmet då. Även om det går att sänka 8 timmar (vilket berömvärt är mer än vad Rumstermostaten klarar), så hade två olika program per dygn varit mer lyckat. T.ex. sänka på natten då man sover och sedan på dagen då man är på jobbet utanför bostaden.

Vi tycker dessutom det är för lite att bara kunna styra ner temperaturen med 3 grader. Vill man t.ex. sänka 6 grader, eller styra ännu noggrannare, så hänvisas man till radiosignalbaserad trådlös teknik via tillbehören RF-modul och Rumstermostatenhet.

Visserligen har den nya programfunktionaliteten i Eco bara ökat priset på Roundline med några hundralappar. Men det känns ändå som att Tego går som katten kring het gröt.

Vi antar att det inte gick att bygga in fler styrmöjligheter än de som erbjuds nu, men bara det faktum att Rumstermostaten erbjuder så mycket mer funktionalitet (till en överstiglig extrakostnad) väcker lite frågetecken.

Vi hade gärna sett att Tego tagit steget fullt ut, behållit programfunktionen, och under dessa två år sen sist jobbat fram en WiFi-modul som kunnat kommunicera med hemmets router och i förlängningen med en app.

Visst, det är kanske lite trist att hoppa på tåget och det hade sannolikt ökat prisnivån ännu mer, men på alla andra håll har andra tillverkare jobbat stenhårt på att utveckla för konceptet “smarta hem”.

Och att kunna styra sina radiatorer via en app känns idag nästintill självklart. Framförallt för att man ofta vill kunna fintrimma både elförbrukning och värmenivå på distans. Många “moderna medborgare” ändrar sina planer hastigt, kanske stannar borta en dag till eller reser iväg med kort varsel. Man har vant sig vid att kunna fixa sånt man glömt eller inte hunnit när man spontant stuckit iväg.

Det som kräver fysisk närvaro för att hanteras håller allt mer på att hamna i ett bakvatten.

Allt teknik är inte bra i sig. Det är förstås användningen som gör den bra, och funktionerna som erbjuds.

Tegos nästa steg borde gå åt WiFi-hållet, inte så långt som konceptet IoT (internet of things, sakernas internet) utan bara till individuell kontroll via smartphone över internet. Vi tror att de själva redan inser det.

 

Sammanfattning

Eco-serien är Tegos bästa erbjudande hittills. Radiatorer som tillåter att man programmerar dem som att fungera ensamt utan övervakning men samtidigt följa olika scheman för värmegivning och därmed minskad strömförbrukning.

Enkelt att hantera, enkelt att välja program. Vill man har finkorning kontroll krävs fortfarande tillbehör, men Eco-serien är generöst nog bakåtkompatibel där. Radiosignalbaserad trådlös teknik blir dock allt mer förlegad.

Tegos Roundline-serie kommer fungera ännu många år, men redan nu borde företaget erbjuda en WiFi-baserad radiatorserie.

 

c/matslundgren.se

 

Test: Tego Roundline Reco förenklar värmekollen

Tego Roundline Reco – i korthet

Tego Roundline Reco gör det enklare att hålla koll på elförbrukningen vid uppvärmning för dig som har direktverkande el.

Med Tegos element ställer du enkelt in önskade nivåer trådlöst. Via en knapptryckning vet elementen om det är dag, natt eller om bostaden står tom och bara behöver grundvärme. Det sparar pengar, minskar miljöbelastningen och förenklar kontrollen av onödig förbrukning på ett sätt som annars kräver mycket mer insats av dig som användare.

Omdöme

Form: 5
Installation: 5
Användande: 5
Mjukvara: 4
Funktioner: 4
Prisvärdhet: 4

HELHET 4,5

Fördelar
Snygg design
Trådlös smidighet
Enkel att ställa in och styra
Inbyggt överhettningsskydd

Nackdelar
App-styrning saknas
Något högt totalpris

Slutsats
Svensktillverkade och snyggt designade elradiatorer som smidigt styrs med trådlösa kontrollenheter. Sparar energi och kan med tillbehör även distansstyras.

 

Översikt Tego Roundline Reco

Tego är en svensk tillverkare av elradiatorer. Med deras system Roundline kan radiatorerna styras trådlöst, både rum för rum men också via en huvudkontroll. Smidiga system som styrs via appkontroll är ännu sällsynta på denna marknad. Men Tego Roundline är bland det närmaste man kan komma (just nu feb 2016 då testet görs). Trots att systemet saknar finkornig fjärrstyrning ger det god kontroll över temperaturnivåer och strömförbrukning.

Tekniska specifikationer – Tego Roundline Reco

Finns i sju olika effektlägen i intervallet 300W-1500W
Finns både för 230V och för 400V
Master Tego Roundline Reco 788 kr
Radiomottagare Tego Roundline Reco  225 kr
Rumstermostat Tego Roundline Reco  463 kr
Element Tego Roundline Reco 400W/ 400V  1 192 kr
Element Tego Roundline Reco 600W/ 400V  1 221 kr

Testpaketet (1st Master, 4st Rumstermostater, 5st Radiomottagare, 3st 400W element, 2st 600W element) totalt: 9 783 kr

 

Installation

Tego Roundline elradiatorer finns både för 230V och för 400V. Inom respektive fas finns också tre olika modeller med olika grad av styrning. Utöver detta finns radiatorerna förstås i olika storlekar och effektlägen.

Installationen är busenkel om man väljer en 230V-modell. Då skruvar man bara upp elementen på lämpligt ställe och sticker kontakten i väggen.

Väljer man istället 400V-varianten (ovan) krävs en elektriker som gör jobbet, vilket blir självklart när man ser ormboet nedan.

Av den härvan ska tre trådar hitta rätt i Tego-dosan:

Jordningen är kanske enkel, men för resten är en elektriker helt nödvändig.

Eftersom vi byter ut husets befintliga och ålderstigna 400V-radiatorer så håller vi oss kvar vid trefas, vilket alltså betyder att man måste anlita en behörig elektriker, något som gör bytet dyrare. 230V-versionerna är något billigare generellt, vilket gör dem ännu billigare eftersom de ansluts till befintligt eluttag med den påmonterade kontakten.

Vi valde även RA-modellen av Tego Roundline Reco som är anpassad för att använda radioenheter, vilka vi också köpte till. Dessa gör att termostaten kan regleras med en känslighet på 0,5 grader via de trådlösa rumsstyrenheter som radiatorer inom 10 m kan paras ihop med. Rumsstyrenheter är även de extra tillbehör.

För att beräkna hur många radiatorer som behövs och vilken effekt de bör ha, måste man uppskatta storleken på rummen som ska värmas upp.

Man brukar räkna med 50W per kvadrat som ska värmas upp. Detta kan översättas i några tumregler:

10-15 kvadrat = 500-750W = Välj 800W

10-12 kvadrat = 500-600W = Välj 600W

6-8 kvadrat = 300-400W = Välj 400W

Välj 500W i badrum och en lågtempererad radiator så att man inte bränner sig (lite större i storlek då det är lägre temp).

Vi beställde från en webbutik, vilket gick nästan bra. De hade dock felaktiga hänvisningar om vilka produkter som fungerade ihop, vilket fick oss att beställa enheter som inte matchade.

Tillverkaren ryckte snyggt in och korrigerade saken när vi undrade vad som hänt med ordern efter tio dagar. Redan sådant kan göra en övertygad om att man gjort ett riktigt val. Men det är absolut inget man kan räkna med som en självklarhet. Bäst är att dubbelchecka med kundtjänst när man börjar närma sig check-out och betalning.

 

Elström är mer av och på

“El är el” säger en elektrikerutbildad kompis, “när det är kallt så drar man på och då går det åt.”

Visst, så kan man se på saken. Vatten är förstås enklare, där kan man lätt strypa flödet med en kran. När det handlar om el är det väl egentligen bara med en dimmer man kan styra strömförbrukningen, och det funkar inte ens med alla typer av glödlampor.

Idag går det ändå att styra elförbrukningen mer än att bara vrida på termostatvredet. Tego gör detta genom flera finurliga sätt att förhindra onödig förbrukning.

En Rumstermostat kan styra flera Reco-radiatorer via olika knapptryckningar.

Styrenheten kommunicerar med en Radiomottagare (RF-Plug) som enkelt monteras på Reco-radiatorn. Radiatorns termostatvred sätts på 20-grader som blir utgångspunkt i kommunikationen när den trådlösa modulens stift trycks in i radiatorn.

Huvudkontrollen Reco Master styr alla rumsenheter och ser framifrån ut att vara ytterligare en Rumstermostat. Framsidorna är identiska. Baksidan avslöjar dock snabbt att det handlar om två olika enheter.

Reco Master (till höger) drivs med el från vägguttag. Även denna kopplas till varje enskild radiator, men påslagen tar den över kontrollen av alla radiatorer.

Baksidan på Rumstermostaten är däremot fylld av fyra AA-batterier. Spontant tänker man att ”oj, det här kan bli dyrt”, men faktum är att styrenheten alltid går snabbt i vila – under 20 sekunder – då inget knapptryck görs, så batterierna räcker extremt länge.

Hopkopplingen av radiatorer och kontrollenheter sker för övrigt smidigt där en svagt lysande grön indikator på radiatorn visar att kontakt etablerats.

 

Hur fungerar Tego Roundline Reco ?

Vi är mycket nöjda, framförallt med möjligheten att enkelt kunna dra ner strömåtgång under nätter och vid vädring på många element samtidigt. Dessutom är det lika smidigt att förinställa en grundvärmenivå, som lika enkelt kan aktiveras när man lämnar bostaden en tid.

Faktiskt enklare än att programmera sin klockradio.

Har man dessutom en bra isolerad bostad kan det locka med att testa olika temperaturnivåer då ingen är hemma.

Till exempel att ta ner temperaturen till typ ”frostfritt” (symbolen ”snöflingan”, se nedan) om värmen klingar av långsamt
och sen snabbt kan fås att stiga till behaglig nivå. Speciellt om man kombinerar med en luftvärmepump.

Reco Master kopplas på liknande sätt ihop med radiatorerna via knapptryckningar och tar sedan över kontrollen om man vill använda den så. Bra exempelvis när husets alla radiatorer sänker värmen inför natten. Vill man styra varje rum för sig, använder man bara den aktuellt rumstermostaten så tar den överkontrollen från Mastern. Gsm-anslutning är ett extra tillbehör som kopplas direkt till Reco Master. Den uteslöts dock ur det här testet.

 

Hur mycket sparar man då?

Omöjligt att ange i kronor och ören, för det är flera faktorer som spelar in. Men låt oss ta ett räkneexempel.

Om man med funktionen ”6h” (”mån-symbolen”, se nedan) sänker nattemperaturen med t.ex. 5 grader under sex timmar som med vårt testpaket (3x400W och 2x600W) i ett hus som är ganska dåligt isolerat, tjänar man på sikt en hel del pengar.

Man brukar schablonräkna elkostnad med 1 kr per kWh. Med elementen ovan kan man enbart med nattsänkningen av temperaturen spara 12 kr/dygn, vilket under de kalla månaderna november till mars ger en besparing på 2 184 kr.

Dubblera det ifall man utnyttjar 6h-läget även då man lämnar bostaden under dagtid då man befinner sig på sin arbetsplats.

Besparingen blir ännu högre ifall man sänker temperaturen ytterligare. Kanske också i kombination med ”snöflingan” som kan ställas till lågnivåvärme om man sedan snabbt kan värma upp bostaden då man återvänt hem. Eller använder GSM-modulen för att öka värmen på distans innan man kommer hem.

Observera att räkneexemplet bara ger en fingervisning om möjlig besparing. Att höja temperaturen i bostaden från en lägre nivå kräver ju mer energi än att hålla en viss temperatur under motsvarande tidsperiod. Därmed ”förloras” en del av den besparing som gjorts genom att sänka temperaturen exempelvis under natten eller vid frånvaro.

Ett obegränsat antal elradiatorer inom 10 m kan anslutas till en Rumstermostat om inte signalen störs av för tjocka väggar och annat. En öppen panlösning är idealet.

På Rumstermostaten kan man aktivera flera funktionslägen. Med ett tryck på ”solen” (symbolen vänstra raden i mitten) tänds displayen och aktuell rumstemperatur visas. Trycker man sedan på – eller +-knapparna ändrar man styrenhetens förinställning av önskad temperatur.

”Snöflingan” (symbolen vänstra raden längst ner) används för att aktivera ett strömsparläge då huset står tomt. Även där ställs önskan temperaturnivå in med -/+-knapparna. Inställningen gäller även då displayen slocknat och upphör först när man trycker på ”sol”-knappen.

För att förhindra att radiatorn rusar när man tillfälligt öppnar ett fönster, trycker man på ”fyrkanten” (symbolen högra raden längst ner).

Månsymbolen (högra raden mitten) är avsedd för att sänka temperaturen under sex timmar, typiskt att man trycker in den när man släcker ner huset för natten.

 

Sammanfattning

Tego Roundline Reco radiatorerna är snyggt designade och tillsammans med enheterna för trådlös styrning är de ett mycket intressant val för alla som ska renovera sitt värmesystem eller installera nya elelement. Självfallet hade styrning via en app varit att föredra, men vi har inte hittat något sådant system. Till dess är Tegos system mycket lättanvänt och förenklar hur man kan minska sin strömförbrukning.

Förutom möjligheten att kunna tjäna ganska mycket i reda pengar genom att fintrimma hur mycket elradiatorerna ska jobba så sker detta på ett mycket användarvänligt sätt. Systemet är mycket enkelt att ställa in. I kombination med att det är väldigt lätt att styra blir resultatet att man snabbt börjar använda finesserna på ren rutin. Miljövänligt och ekonomiskt.

c/matslundgren.se

 

(En tidigare version av testet publicerades på smarto.se 3 mars 2016)

Tom Rogerson with Brian Eno ‘Finding Shore’ recenseras – nyklassiskt klangrikt

Tom Rogerson with Brian Eno
Finding Shore
Dead Oceans/Playground
HHHH

Det finns många sätt att inleda ett samarbete med inflytelserika Brian Eno. Ett sätt är att inte ens ha ambition om ett samarbete.

Tom Rogerson sprang ihop med Brian Eno utanför toaletten efter ett gig. Efter avklarade hälsningsfraser började de prata om den lilla staden Woodbridge i Suffolk, vilka båda har rötter i. Inte ett ord om musik yttrades, förrän långt senare när de bondat.

Rogerson är en skolad pianist, med en karriär som spänner över notation och klassisk musik, komposition likväl som ungdomlig ”revolt” från allt detta genom att bo i New York och spela jazz samt senare ha en framgångsrik karriär med post-rock gruppen Three Trapped Tigers.

Ändå fanns där något kvar från ungdomens strama musikskolning som behövde göras upp med.

Eno blev den utlösande faktorn och fick Rogerson att komma över sin rädsla att skapa egna kompositioner. Med en Moogbaserad utrustning med laserljus som fångade tangenternas toner fick han Rogerson att improvisera medan han själv experimenterade med midisignalerna.

Det som de tillsammans åstadkommit på ’Finding Shores’ är mer ambient än electro, mer pianobaserade ljud än syntetiserade sådana. Melodiskt är också albumet mer sammanhållet melodiskt klangrikt än Enos vanliga ljudsjok av omgivande ambience.

’Finding Shores’ har en stor komponerad känsla, liksom Penguin Cafés musik, även om musiken kanske oftare har moment av ”darrning” än framåtriktad fart.

En ny sorts klassisk musik, och en mycket behaglig sådan.

 

Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 1/2-2018 /c MatsLundgren.se