Brian Eno
The Ship
Warp/Border
Brian Eno har alltid varit indie.
Hans nya album ’The Ship’ tar avstamp från Enos iakttagelse om att mänskligheten för närvarande pendlar mellan hybris och paranoia. Detta ger dock inte musiken samma tvärkast i fråga om uttryck.
Visst, här återfinns Enos favoritljud, det harmonium som vi kunde höra på hans tidiga ’Taking Tiger Mounting (By Strategy)’. Ärligt talat tyckte jag den plattan kändes som ett ofullgånget steg, och lyssnade själv sällan på den – det var min dåvarande flickvän som köpte och ständigt hade den på grammofonen.
Även om ’The Ship’ bara innehåller ganska få vokala passager, där ”Fickle Sun (iii) I’m Set Free” är det mest melodiska, så sjunger Eno så mycket bättre numera att jag faktiskt gärna hade hört honom sjunga mer just så här. Melodiken i inledande ”Fickle Sun (i)” styrs av styckets ljudsjokskaraktär och tillåter inte mer än att Eno kan addera en visa (vilken mot slutet distorderas genom processning av en vocoder).
”Sången” på titelspåret är mer reciterande i linje med styckets mer ambientkaraktär. Det hela känns lite fortsättning på ’Apollo’, med en lätt processad annan röst (en androgyn och mer melodisk ”HAL”) i kombination med ”rymdljud”, avståndspingar och klanger ur vakuum.
Instrumentalt blir också ”Fickle Sun (i)” i allt sitt stillastående dock intressant genom att Eno både fått med en avlägsen ambienttrumpet vi en gång hörde den i hans samarbete med Jon Hassell, samt ett parti av inflikande tromboner i det nedre registret.
Uppfriskande.
Stycket är annars ett perfekt utvecklande av Enos ambientkoncept, som han började utveckla tillsammans med några av krautrockens pionjärer. Detta är i sitt ursprung långsamt upprepande ljud – de båda albumen ’Music For Airports’ del 1 och 2 – som efterföljdes av album där upprepning kombinerades med adderade ljud. Även om Eno här lägger till både röst och andra instrument vilar grunden på ursprungets reverbfyllda ljudsjok av syntar, tempelklockor och blippande. Resultatet blir liksom tidigare hypnotiskt och funkar både som bakgrundsljud, meditation eller aktiv lyssning.
Enos budskap är poetiskt, att försöka analysera hans texter är poänglöst eftersom de är avsedda att tolkas av lyssnaren oavsett vad han själv tänkte på då han formulerade texterna. Faktiskt är det så att ett stycke i Fickle Sun-sviten är producerat av en textgenerator som matades med händelsefragment från bl.a. första världskriget.
Det här är ett sätt att uttrycka sig på som känns helt införlivat i Brian Enos konstnärskap.
Han avslutar denna till synes lätt dystra betraktelse över mänsklighetens tillstånd med att ge tillbaka. Finallåten ”I’m Set Free” är skriven av Lou Reed under Velvet Undergroundtiden, ett band Eno tidigt angav som en inspirationskälla. Reed avled 2013, året efter Enos förra soloalbum och först nu kom möjligheten.
Brian Eno har en enastående förmåga att oregelbundet och överraskande publicera sig med ett ”statement” i bild, musik, strategisk föreläsning, strategiskt samarbete eller något annat. Den spontana reaktionen blir ofta ”jaså, aha”. Den djupare innebörden i hans uttryck behöver tid att sjunka in och insikten kommer först senare.
Det är upp till mottagaren att ta till sig vad han säger.
Brian Eno kommer alltid att vara indie.
Lyssna också på:
Brian Eno
Ambient 1: Music for Airports (1978)
EG/POLYDOR
Myntade genren ”Ambient” och följdes av en rad liknande album med omgivande musik.
Brian Eno & David Byrne
My Life In The Bush Of Ghosts (1981)
EG/POLYDOR
Fortfarande en av de mest spännande rytmiska dekokterna på det som småningom ska kallas ”World Music” “fylld av etniska samplingar och svängande Talking Heads-ös.
Brian Eno & Jon Hassell
Fourth World, Vol. 1: Possible Musics (1980)
EG/POLYDOR
Hassell är ännu irriterad över att Eno krediterats för det som kallas ”world music” på albumet som är en musikalisk resa i regnskogar med massor av enastående ljud bland märkligt slingrande musik.
Brian Eno & Harold Budd
The Pearl (1984)
EG/POLYDOR
Två ljudgiganter möts och mer än enstaka ljuva toner uppstår.
Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 5-2016 /c MatsLundgren.se